Att döma andra partier efter deras förflutna har blivit en svensk paradgren. Att granska sitt eget tycks betydligt mindre angeläget. Den som sätter sig på höga hästar riskerar inte bara svindel, utan också att tappa kontakten med verkligheten. Birgitta Ohlsson är inget undantag.

”Problemet är inte i första hand SD:s sakpolitik, problemet är Sverigedemokraterna som en del av en nationalistisk, auktoritär kraft som växer i västvärlden.” Så beskriver liberalen Jan Jönsson varför han är emot Sverigedemokraterna.

Birgitta Ohlsson 2017. Foto: Per A.J. Andersson/CC BY-SA 4.0

Hjort: Birgitta Ohlssons höga hästar

Diplomati sägs handla om att tala med alla. Men när samtalen börjar beskrivas som ”konstruktiva” med företrädare för massmord uppstår en mer obekväm fråga: vad är det egentligen som Eliasson har förlorat på vägen, är det omdömet eller moralen?

Frågan om hönan eller ägget hör till de där till synes olösliga resonemangen som ständigt återkommer. Varje höna kläcks ur ett ägg, men varje ägg förutsätter en höna, det är ett cirkelresonemang utan början och slut.

Den ansvarige för blodbadet i Iran kunde Eliasson ha konstruktiva samtal med. Foto: AI

Hjort: Jan Eliasson, en diplomat utan moral 

Ingen tror på vänsterns kärlek till Liberalerna, knappt ens vänstern själv. Det är inte principer som står på spel, utan möjligheten att återta makten från en regering som visat för väljarna att det går att göra Sverige bättre.

Det finns något väldigt rörande över den omtanke och välvilja som just nu visas mot svensk socialliberalism. Liberalerna, som för bara någon vecka sedan önskades en långsam sotdöd, är i dag hela vänsterns stora älskling. Tyvärr har kärleken aldrig varit så stark att någon har bytt parti. Det finns en platonisk kärlek även i politiken.

Upprördheten har varit stor över den kram som ritade om valrörelsen. Foto: Skärmdump från SVT

Hjort: Regeringsfrågan är skälet till att alla plötsligt älskar Liberalerna

Annika Strandhäll har länge varit en av svensk politiks mest entusiastiska brunmålare. När hon nu själv anklagas för rasism i ett angrepp på Simona Mohamsson upptäcker hon plötsligt hur orättvisa sådana anklagelser kan kännas.

Det sägs ibland att politisk satir är omöjlig i Sverige. Verkligheten är helt enkelt för absurd för att överträffas av fiktionen. Det ligger mer än ett korn av sanning i den iakttagelsen, särskilt när det gäller Annika Strandhäll.

Strandhäll vill inte se rapporter om reaktionerna på hennes utspel. Foto: Skärmdump