Det finns många saker staten gör som kan diskuteras. En uppgift är däremot okomplicerad: att skydda medborgarna från våld och övergrepp. När människor som borde vara inlåsta släpps ut och återfaller i grova brott har staten misslyckats med sitt mest grundläggande uppdrag.
Den psykiatriska vården i Sverige har problem. Det sker alltför ofta brott av personer som tidigare har varit dömda och som har släppts för tidigt. När de återfaller i brott blir konsekvenserna inte bara otäcka, utan också onödiga.
2003 skakades Sverige av ett vansinnesdåd. En psykiskt sjuk man löpte amok på en tunnelbanestation och misshandlade bland annat en äldre man till döds. Gärningsmannen visade sig vara psykiskt sjuk och trodde sig vara omgiven av troll. Mördaren hade tidigare sökt vård, men nekats av psykiatrin.
Det påminner om mordet på Anna Lindh, där gärningsmannen också sökte vård men inte blev inlagd. Han begärde att få träffa sin läkare men fick inte göra det. Mördaren Mijailovic kunde begå sitt brott eftersom han inte var inspärrad. Det är två dåd som knyts ihop av en dåligt fungerande psykiatrisk vård – patienter som söker vård men inte får den.
Det går att räkna upp fall efter fall där människor blir mördade, skadade eller på andra sätt blir brottsoffer och där gärningsmannen borde ha varit inspärrad. Men det finns ytterligare ett fall som är värt att nämna eftersom det ligger så nära i tiden.
I maj förra året misshandlades en kvinna till döds av en tidigare pojkvän – Mohammad Meidarzadeh. Han var sedan tidigare dömd till rättspsykiatrisk vård för dråp. Dessförinnan hade han knivhuggit en kompis till döds på en fest och dömts för dråp. Efter en tid i fängelse anföll han personal, vilket ledde till ytterligare en dom som dömde honom till rättspsykiatrisk vård. Redan där borde det ha varit uppenbart att något var allvarligt fel. Men han skrevs ut.
Bara tre månader efter att han släppts ut mördade han sin tidigare flickvän. Ett mord som bara kunde ske eftersom han var frigiven. Hade han suttit inspärrad hade exflickvännen levt. Kvinnan är död på grund av att systemet svek henne. Hennes mördare borde ha varit inspärrad.
Problemet är inte bara att det är svårt att få vård och att vården inte fångar upp mycket farliga människor innan de begår brott. Det finns också problem med att farliga människor skrivs ut utan att vara färdigbehandlade.
Statens grundläggande roll är att ge inre och yttre skydd. Det innebär ett skydd mot ockupanter och mot personer som vill en illa. Verkligheten ligger en bit därifrån.
Det finns en bred problematik som ligger bakom att dömda som borde sitta inne släpps ut. En del är ideologisk och en annan del är ekonomisk.
Psykiatrisk vård är väldigt dyr. Den kostar ofta från 5 000 kronor per dygn och uppåt. Det finns därför ganska få platser och en vilja att spara pengar. Om vårdtiderna blir längre krävs att nya institutioner byggs. Därför finns risken att man är beredd att chansa lite för att frigöra en plats. Släpps kriminella blir kostnaderna lägre och fler platser tillgängliga.
Platsbristen är stor. I våras uppgav 13 av 15 regioner att de hade platsbrist. Ett tjugotal personer kunde inte alls få plats. Det är inte svårt att förstå att det finns ett tryck på att ta emot nya patienter och utgå från att patienter är färdigbehandlade. Men är det verkligen en rimlig grund för riskbedömning och utskrivningsprövning?
Att hellre fria än fälla är en god princip i domstolar, men när någon väl är dömd måste staten ta säkerheten för allmänheten på allvar. Det får inte ske chansningar som slutar med att någon dör eller skadas, även om det kostar.
Utöver det finns ofta en tanke om att det offentliga ska vara välvilligt och släppa ut dömda. Det är möjligen en godhet mot den sjuke, mot mördaren. Det är inte gott mot offren eller deras familjer. Det är inte gott mot samhället. Så vem är den som vill ha mjuka straff god emot?
Statens roll är att skydda oss och, med risk för att framstå som banal, är säkerhet något som måste få kosta. Inte bara polisen, utan hela rättskedjan, inklusive psykvården och fängelserna. Det vi betalar för är bokstavligen vår trygghet.
När staten, av föreställd godhet, snålhet eller något annat skäl, inte sköter den plikten blir kostnaden väldigt hög. Den rättspsykiatriska vården har oftast en lägre risk för återfall i brott än vanliga fängelser. Men jämförelsen haltar ofta eftersom brotten är grövre; man döms inte till rättspsykiatrisk vård för stölder utan för mycket grova brott.
Här finns ett viktigt problem som behöver hanteras. När staten sparar ska den inte spara på att hålla mördare, sexualförbrytare och andra farliga personer inlåsta. Tvärtom är det en av statens viktigaste utgifter. Vår trygghet – det är därför vi har en stat.
Läs även: Inas Hamdan borde få ett pris
Följ mig gärna på X/Twitter
