En affisch som förnekar Israels existens pryder entrén till en skattefinansierad biograf i Stockholm. När rasism får kulturstöd är det inte längre en symbolfråga – utan ett politiskt haveri.

I Stockholm finns en liten biograf som heter Zita. En kvartersbiograf som sägs vara landets äldsta. Under helgen gick biografen från att vara en något bortglömd, bidragsfinansierad verksamhet med smala filmer till att bli ett hett diskuterat samtalsämne.

Biografen Zita som för skattepengar men tar ställlning för rasism. Foto: Claudio Bresciani/TT 

Skattefinansierad antisemitism i kulturens namn

Hjort: Biografen Zita - Stockholms stad betalar för rasism

Gängens makt bygger inte på överklassens droger utan på en enorm svart ekonomi. Så länge debatten fastnar i ideologi kommer problemen bara att växa.

Ett problem i den svenska debatten är att politiska frågor ofta ideologiseras från vänster, ges en felaktig tolkning och därmed blir mycket svåra att lösa. För att kunna lösa problem effektivt måste man också förstå dem, och det gör man inte genom en ideologisk lins. Debatten handlar därför inte om hur problemen ska lösas, utan om att först avideologisera dem.

Knarket är bara en liten del av gängens ekonomi. Foto: Johan Nilsson/TT

Hjort: Socialisternas myt om gängen och knarket

Socialdemokraten Lawen Redar hävdar att hon av misstag deltog i en manifestation med Rojavakommittéerna. Antingen försöker hon bluffa, eller så visar det på ett omdöme som inte räcker för ministeransvar.

När Rojavakommittéerna deltog i en manifestation på Sergels torg anslöt sig socialdemokraten Lawen Redar. Hon säger att deltagandet inte var planerat, utan att hon gick förbi och spontant slöt upp. Hade hon vetat att Rojavakommittéerna var där hade hon inte deltagit. Verkligen?

Lawen Redar är en av de tyngsta socialdemokraterna, hon måste ha ett bättre omdöme än så här. Foto: Jakob Åkersten/TT

Hjort: Lawen Redars bristande omdöme 

Att kulturministern valde bort Guldbaggegalan har utlöst ett raseri inom filmbranschen. Men ilskan avslöjar snarare en bransch som vant sig vid politisk bekräftelse än ett verkligt kulturpolitiskt problem.

Den svenska kulturdebatten har ännu en gång reducerats till ett känslodrama. Den här gången är det Guldbaggegalan som står i centrum, eller snarare kulturministerns frånvaro från den. När Parisa Liljestrand valde Gastronomiska akademins belöningshögtid framför filmbranschens egen gala utlöstes ett närmast kollektivt vredesutbrott.

Kulturfolket är arga för att kulturministern valde matkultur med kungaparet framför Guldbaggegalan. Foto: Jessica Gow/TT

Varför kräver filmen ständig politisk bekräftelse?