Påve Leo XIV hyllar Spaniens migrationspolitik och planerar en resa till Kanarieöarna. Men varför engagerar sig kyrkans högsta ledare i en av Europas mest omstridda politiska frågor när den egna institutionen brottas med eget förtroende? Det frågar Paul Holmgren.

Påve Leo XIV har valt att hylla Spaniens migrationspolitik och landets beslut att ge hundratusentals migranter legal status. Samtidigt planerar han att resa till Kanarieöarna för att hedra de människor som förlorat sina liv på vägen mot Europa. Sorgen över varje människoliv som går förlorat är självklar. Frågan handlar därför om något annat. Frågan handlar om vilken roll en påve ska spela i vår tids mest omstridda politiska frågor. 
 Migration är ingen enkel fråga om godhet eller medmänsklighet. Migration är en av de mest komplexa samhällsfrågorna i vår tid. Den berör ekonomi, bostäder, utbildning, sjukvård, rättsväsende, kultur, integration och social sammanhållning. Den påverkar hela samhällen under generationer. 
 När påven väljer att berömma en viss migrationspolitik placerar han sig mitt i en politisk konflikt där människor med samma omsorg om sina medmänniskor kan dra helt olika slutsatser. Han väljer ett perspektiv som fokuserar på den enskilda människans lidande. Samhällets bredare konsekvenser hamnar i bakgrunden. 
 Europa har under flera decennier tagit emot miljontals människor från andra delar av världen. Många har skapat sig ett bättre liv, utbildat sig, arbetat och bidragit till sina nya hemländer. Samtidigt har många europeiska länder fått hantera segregation, parallella samhällen, växande kriminalitet, kulturella motsättningar och stora integrationsutmaningar. 
 Den verkligheten är synlig för alla som vill se den. 
 Påven väljer dessutom att betrakta migration främst genom den enskilda människans öde. Den bilden är begriplig ur ett moraliskt perspektiv. Samhällen fungerar däremot på en betydligt större skala än individens berättelse. 
 Människor som kommer till Europa bär med sig språk, traditioner, värderingar och erfarenheter från helt andra delar av världen. I många fall fungerar integrationen väl. I andra fall uppstår betydande spänningar. Europas storstäder erbjuder idag många exempel på områden där integrationen har gått långsamt trots årtionden av politiska satsningar och stora ekonomiska resurser. 
 Detta är ingen kontroversiell observation. Det är en verklighet som diskuteras av forskare, myndigheter, journalister och politiker över hela Europa. Därför framstår det som märkligt när en global ledare reducerar frågan till en moralisk skyldighet att öppna dörren. Den svåra frågan handlar om vad som händer efter att dörren har öppnats. 
 Ett samhälles styrka bygger på gemensamma spelregler, tillit, språk och en känsla av samhörighet. Den processen kräver tid, resurser och ett aktivt deltagande från både de människor som kommer och det samhälle som tar emot dem. När inflödet växer snabbare än integrationsförmågan uppstår problem som påverkar hela samhället. 
 Just därför kräver migrationsfrågan en bred analys av konsekvenser, kapacitet och långsiktiga effekter. Den kräver mer än symbolik. Den kräver ansvar för helheten. 
 Den viktigaste frågan handlar dessutom om orsakerna bakom migrationen. Varför lämnar människor sina hemländer? Varför flyr människor från vissa länder samtidigt som andra samhällen lyckas skapa stabilitet, tillväxt och framtidstro? 
 Där finns problemens kärna. 
 Korruption, vanstyre, religiös extremism, svaga institutioner och bristande ekonomiska möjligheter driver människor på flykt. Verkliga lösningar växer fram när dessa problem möter motstånd och när fungerande samhällen byggs upp där människor redan lever. 
 Den katolska kyrkan är en av världens mest inflytelserika organisationer. Kyrkan har resurser, nätverk och ett enormt moraliskt inflytande. Den kraften skulle kunna användas för att stärka utbildning, rättsstat, utveckling och mänskliga rättigheter i de länder där människor idag ser emigration som sin främsta möjlighet. 
 Samtidigt står kyrkan inför egna utmaningar. 
 Under årtionden har avslöjanden om sexuella övergrepp skakat förtroendet för den katolska kyrkan. Hundratusentals människor har berättat om övergrepp och svek från personer som hade ett särskilt ansvar att skydda dem. Många väntar fortfarande på upprättelse, ansvarstagande och reformer. 
 Där finns en uppgift som kräver full kraft och full uppmärksamhet. 
 En påve är först och främst kyrkans högsta ledare. Hans främsta ansvar ligger hos kyrkan, dess troende och de människor som har drabbats av de missförhållanden som under lång tid har skadat dess anseende. 
 Därför framstår det som märkligt när påven engagerar sig i en av Europas mest omstridda politiska frågor samtidigt som den egna institutionen fortfarande arbetar med att återupprätta sitt förtroende. 
 Europa behöver politiska ledare som väger migrationens möjligheter mot dess konsekvenser. Kyrkan behöver en ledare som med samma energi stärker den institution han har fått ansvar att förvalta. 
 Den uppgiften är stor nog och borde stå först.

Påve Leo XIV (t.v.) hyllar Spaniens migrationspolitik. Krönikören Paul Holmgren (t.h.) menar att påven borde fokusera på kyrkans egna problem först. Foto: Edgar Beltrán, The Pillar, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.

”Migration är ingen enkel fråga om godhet eller medmänsklighet”

Holmgren: Påven borde städa sitt eget hus först

Varför ska en religiös övertygelse ge en medborgare rätt att bära ett föremål som ingen annan tillåts bära? Frågan berör långt mer än ett enskilt knivdåd i Storbritannien. Den berör själva grunden för den sekulära rättsstaten, skriver Paul Holmgren.

I december förra året utspelade sig ett av de mest omskakande våldsbrotten i Storbritannien på många år. Den 18-årige studenten Henry Nowak förlorade sitt liv efter en brutal knivattack på öppen gata. Vittnesmål och uppgifter från rättegången beskriver hur han, svårt skadad och med livet rinnande ur kroppen, försökte förklara för de människor som fanns omkring honom att han hade blivit knivhuggen. Kort därefter slocknade hans liv.

”Samma regler ska gälla för varje människa som lever under samma rättsordning”

Holmgren: När religionen ställs över lagen

Hur många institutioner har under de senaste åren tränats att se världen genom identitetens prisma när deras uppdrag egentligen handlar om att se människan framför sig? Den frågan berör långt mer än en tragisk natt i Southampton. Den berör själva grunden för ett rättvist samhälle, skriver Paul Holmgren.

Sommaren 2020 beskrevs som ett historiskt uppvaknande. Efter George Floyds död fylldes gator i Storbritannien av demonstrationer. Statyer revs, företag publicerade offentliga ursäkter och politiker tävlade om att visa sin solidaritet. Brittiska poliser knäböjde inför demonstranter och budskapet var tydligt: samhället skulle göra allt i sin makt för att bekämpa rasism.

Fallet Henry Nowak • Anklagades för rasism när han blödde ihjäl

Holmgren: När kampen mot rasism skapar nya orättvisor

Den avgörande skillnaden låg i vilka frågor som belönades. I den ena världen premierades den som kunde tolka en text. I den andra premierades den som kunde upptäcka något nytt. Resultatet syns i historien, skriver Paul Holmgren.

Ibland säger ett enskilt exempel mer än tusen statistikrapporter.

Khomeini skrev om sex med åsnor • Resultatet syns i historien