Etablerad journalistik låter allt oftare politiska preferenser styra verklighetsanalysen. Ett bra exempel är den amerikanske proffstyckaren Thomas Friedman och hans öppna formulering om hur han vill att Trump misslyckas i Iran. Detta skriver Paul Holmgren.

Det finns ögonblick då en hel yrkeskår blottar sin verkliga drivkraft, och just nu bevittnar vi ett sådant ögonblick i realtid. En av de mest etablerade rösterna på The New York Times, Thomas Friedman, formulerar öppet en inre konflikt som säger mer om journalistikens tillstånd än tusen analyser av medielandskapet någonsin kan göra. Han skriver:

Om man måste välja mellan pest och kolera så bör man välja kolera, det är mindre dåligt. Foto:  Chatham House, London, CC BY 2.0, via Wikimedia Commons

Är Trump verkligen värre än mullorna? 

Holmgren: Journalistiken väljer sida – och vet att den kommer undan med det

<div>Irans militära kapacitet har slagits ut och en omfattande ekonomisk blockad riktas mot landets oljeexport. Kriget rör sig i en riktning där frågan är när (inte hur) avgörandet kommer. Detta skriver Paul Holmgren.</div>

Donald Trump har byggt sin politiska stil på kraftfulla budskap och snabba utspel, medan sammanhängande och pedagogiska lägesbeskrivningar sällan står i centrum. Detta gör att den strategiska helhetsbilden ofta framstår som splittrad för en bred publik. När Amir Avivi, brigadgeneral och grundare av Israel Defense and Security Forum, redogör för utvecklingen framträder en annan precision där varje steg i kriget sätts in i ett tydligt sammanhang och där helheten får en skärpa som saknar motsvarighet i den breda debatten.

Den iranska revolutionen 1979 – 2026? Foto: President.az, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons

Donald Trump drar åt snaran kring mullorna

Holmgren: Avgörandets ögonblick för Iran

Före detta stats- och utrikesminister Carl Bildt kallar hotet från Iran för en ”fantasiprodukt”. Detta ignorerar Irans bekräftade atomkapacitet och stöd till terrorgrupper, skriver Paul Holmgren.

När Carl Bildt i Sveriges Radio <a href="https://www.sverigesradio.se/artikel/carl-bildt-och-ann-linde-om-vapenvilan-mellan-usa-och-iran">beskriver USA:s agerande som grundlöst, talar om en israelisk fälla och avfärdar hotet från Iran som en fantasiprodukt</a>, då formas ett resonemang som kräver att centrala fakta sätts åt sidan. En sådan beskrivning förutsätter att man bortser från den utveckling som faktiskt har dokumenterats under flera år.

Den iranska regimen skulle inte skada en fluga. Så åtminstone flugorna är säkra. Foto: Remy Steinegger, CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons

Holmgren: Nej, Carl Bildt, hotet från Iran är ingen ”fantasiprodukt”

Storbritanniens kung Charles III långvariga relationer till den muslimska världen, hans intresse för islamisk filosofi och hans roll som kyrkans överhuvud skapar spänning mellan hans personliga åsikter och monarkins traditionella roll. Detta skriver Paul Holmgren.

Storbritannien befinner sig i en tid där symboler väger tyngre än på mycket länge. I just detta läge väljer kung Charles III att avstå från en tydlig påskhälsning till den kristna majoriteten, samtidigt som han offentligt uttrycker varma hälsningar till muslimska högtider. Dessutom öppnar han kungliga miljöer för iftar (fastebrytande måltid) under Ramadan, vilket ger en kontrast som få kan undgå att uppfatta.

Adjö kristendomen, hallå islam! Foto: HM Government, OGL 3, via Wikimedia Commons

Storbritanniens kung är ”Trons beskyddare” – men vilken tro? 