I december förra året utspelade sig ett av de mest omskakande våldsbrotten i Storbritannien på många år. Den 18-årige studenten Henry Nowak förlorade sitt liv efter en brutal knivattack på öppen gata. Vittnesmål och uppgifter från rättegången beskriver hur han, svårt skadad och med livet rinnande ur kroppen, försökte förklara för de människor som fanns omkring honom att han hade blivit knivhuggen. Kort därefter slocknade hans liv.

Nu har rättsprocessen nått sitt slut och gärningsmannen har dömts till 21 års fängelse.

Det är naturligt att fokus riktas mot den person som utförde dådet. Det är också naturligt att frågor ställs om polisens agerande, om omständigheterna kring händelsen och om hur ett sådant brott över huvud taget kunde ske. Samtidigt finns det en annan fråga som sträcker sig långt bortom den enskilda gärningsmannen och långt bortom denna specifika tragedi. Det är en fråga som berör själva grunden för det moderna brittiska samhället och som handlar om relationen mellan religion och lag.

Den dömde mannen är sikh och bar den typ av kniv som inom sikhismen kallas kirpan. Bärandet av denna kniv omfattas av särskilda undantag i brittisk lagstiftning eftersom den betraktas som en del av religionens traditioner och trosutövning. Därmed uppstår en fråga som borde stå i centrum för den offentliga debatten: varför ska en religiös övertygelse ge en medborgare rätt att bära ett föremål som andra medborgare inte tillåts bära?

Det är just här som den verkligt stora principfrågan börjar. Storbritannien beskriver sig självt som en modern, demokratisk och sekulär rättsstat. Hela tanken bakom en sekulär stat bygger på att lagen utgör den högsta auktoriteten i samhället.

Medborgare får tro på vilken gud de vill, följa vilka religiösa traditioner de vill och organisera sina liv efter sina egna övertygelser, men den gemensamma spelplanen utgörs av lagstiftningen och denna lagstiftning ska omfatta alla människor på samma sätt.

När staten börjar skapa särskilda undantag för vissa religiösa grupper uppstår en situation där religiös identitet blir avgörande för vilka regler som gäller. Samma handling bedöms då utifrån vem personen är snarare än utifrån vad personen gör. Resultatet blir att lagen förlorar en del av sin universella karaktär och att principen om likhet inför lagen gradvis ersätts av ett system där olika grupper omfattas av olika regler.

Detta handlar inte om fientlighet mot religion. Frågan handlar om vilken institution som ska stå högst i samhällets hierarki. I en sekulär demokrati utgör lagen den gemensamma nämnaren mellan människor med olika ursprung, olika kulturer och olika trosuppfattningar.

Lagen fungerar som det kitt som håller samman ett mångfacetterat samhälle och som gör det möjligt för människor att leva sida vid sida utan att konflikter om tro, kultur eller identitet utvecklas till politiska privilegiesystem.

Just därför framstår religiösa undantag från knivlagstiftningen som så problematiska. Om staten har kommit fram till att det finns starka säkerhetsskäl för att begränsa människors möjlighet att bära kniv på allmän plats, då borde samma bedömning rimligen gälla varje medborgare.

Säkerheten på gator och torg förändras inte beroende på vilken religion den som bär kniven bekänner sig till. Knivens fysiska egenskaper förändras inte beroende på bärarens trosuppfattning. Riskerna förändras inte heller beroende på om motiveringen är kulturell, personlig eller religiös.

Under århundraden kämpade europeiska samhällen för att frigöra staten från religiös särbehandling. Upplysningen, rättsstaten och den moderna demokratin byggdes kring tanken att människor först och främst är medborgare och att deras rättigheter och skyldigheter följer av detta medborgarskap. Den principen skapade ett samhälle där individen står i centrum och där staten möter människor som jämlikar inför lagen.

Henry Nowak kommer aldrig att få möjlighet att leva det liv som låg framför honom. Domen på 21 år förändrar inte den verkligheten. Hans död riktar däremot uppmärksamheten mot en fråga som Storbritannien förr eller senare måste besvara med fullständig tydlighet. Ett samhälle som beskriver sig självt som sekulärt behöver också våga försvara den sekulära principen fullt ut.

Det innebär att lagen utgör den högsta auktoriteten, att medborgarskapet väger tyngre än religiös identitet och att samma regler gäller för varje människa som lever under samma rättsordning. Det är just den principen som skapar förtroende, sammanhållning och rättvisa, och det är just den principen som har gjort de fria västerländska samhällena till några av historiens mest framgångsrika civilisationer.