Anti-israelism maskeras ofta som pro-Palestina. Men sällan finns det ett djupare intresse för palestinierna utöver när de kan bli ett skäl för att kritisera Israel. Kraven på demokrati och rättigheter är få. Att tro att USA, Polen eller Ungern skulle komma undan med att behandla sin befolkning så är absurt. Men Palestina gör det. Kanske för att det bara är palestinier som drabbas.

Israel–Palestina konflikten beskrivs oftast som en konflikt mellan å ena sidan Palestina och å andra sidan Israel. Men ibland är det avsevärt märkligare än så. Det är inte ofta någon faktiskt är pro-palestinsk, utan det vanliga är att någon är anti-israelisk. Ofta döljs agendan, men den finns nästan alltid där.

Tiotusentals deltar årligen i Pridetåget i Israel. Inte långt bort straffas det med upp till tio års fängelse. Ändå är det Israel som kritiseras. Palestiniers rättigheter är inte det som omvärlden försöker uppnå utan de är spelbrickor mot Israel. Foto: Ronen Toivonen/TT 

Palestinska rättigheter är mindre viktigt än möjligheten att kritisera Israel. 

Hjort: Anti-israeler är vanligare än pro-palestinier

Om ett helt revolutionerat skolsystem betraktas som politiskt omöjligt så vore det kanske möjligt att åtminstone intresse- och linjeindela högstadiet? Och kunde skolplikten ersättas med läroplikt vore mycket vunnet, skriver Erik Lidström.

Jag hävdar i min bok <a href="https://www.undertallen.se/2022/02/befriad-utbildning/" target="_blank" rel="noopener">Befriad utbildning</a> att den svenska skolan måste privatiseras om svenska barn ska få verkligt god utbildning, utbildning som når eller till och med överträffar den nivå den låg på innan grundskolan infördes mellan 1962 och 1968.

Vilken sorts skola vore möjlig? Foto: Kaleva (CC BY 4.0)

Om ett helt avskaffat högstadium betraktas som politiskt omöjligt, eller ett införande av ett nästan helt avreglerat lärande, vad är möjligt?

Lidström: En annan skola borde vara politiskt möjlig

Som genom ett trollslag vill marknaden åter ha kärnkraft. Efter åtta år med en marknad som inte ville ha kärnkraft har det svängt igen. Förklaringen är att energiföretag behöver stabila spelregler och en regering som inte vill förstöra deras verksamhet.

I helgen kom en efterlängtad men inte förvånande nyhet. Barsebäck Kraft vill bygga ut och bygga ny kärnkraft, en hel park med en blandning av solkraft, vindkraft och vätgas uppbackat av kärnkraft för att kunna ha planerbar energi och för att alltid kunna ge baselektricitet i södra Sverige. Tidigare har Vattenfall uttryckt liknande önskningar.

Kärnkraften tycks ha börjat blomstra igen efter åtta år i ide. Ett regeringsskifte var det som krävdes för att marknaden skulle återfå förtroende för långsiktiga investeringar. Foto: Mads Claus Rasmussen/TT

Marknadens nyväckta intresse för kärnkraft visar att den påstådda olönsamheten handlade om politik.

Hjort: Ett regeringsskifte och plötsligt vill marknaden ha kärnkraft

SD:s förslag om återvandringsbidrag måste självfallet utformas på ett klokt sätt, men de avfärdanden som hörs är ofta ogenomtänkta. Bidraget ger migranter en möjlighet till en verklig omstart i sina hemländer – med chans till högre status och arbete, skriver John Gustavsson.

Trots att nästan alla partier under valrörelsen talade sig varma för en strikt asylpolitik, så har Sverigedemokraterna än så länge varit ensamma om att driva frågan om ett återvandringsbidrag för att uppmuntra till frivillig återvandring av den grupp invandrare som misslyckats med att komma in på den svenska arbetsmarknaden och vars utsikter att lyckas i framtiden av olika skäl är mycket små. Många, även flera invandringskritiker, ifrågasätter huruvida ett återvandringsbidrag verkligen skulle kunna övertyga invandrare i utanförskap att återvända. Jag vill dock mena på att de har fel, och att ett återvandringsbidrag bör ha en självklar plats i årets höstbudget.

Återvandringsbidraget är en klumpsumma, vilket kan vara en fördel. Foto: Mark Lennihan/AP/TT

SD:s förslag om återvandringsbidrag måste självfallet utformas på ett klokt sätt, men de avfärdanden som hörs är ofta ogenomtänkta. 

Gustavsson: Återvandringsbidraget är en utmärkt idé

Regeringen vill åstadkomma ett paradigmskifte på fyra områden som är i det närmaste heliga för vänstern. Motståndet kommer att bli därefter: intensivt.

Att en reporter på TV4 av ett kvarglömt anteckningsblock att döma <a href="https://omni.se/skrev-ebba-slebba-i-block-begransas-av-tv4/a/2B5Brx">tänker</a> på Kristdemokraternas ordförande Ebba Busch (KD) som “Ebba Slebba” kan framstå som tämligen oskyldigt. Men det är samtidigt en påminnelse om att den nya regeringen inte ska förvänta sig någon smekmånad i förhållande till landets medier, utan snarare fyra svåra år.

Ebba Busch (KD), Ulf Kristersson (M) och Johan Pehrson (L) kommer att få det hett om öronen när regeringens paradigmskifte ska bli verklighet. Foto: Christine Olsson/TT

En regering som på viktiga områden vill åstadkomma verklig förändring kommer att möta hårt motstånd.

Skogkär: Ebba Slebba och de 261 tjänstemännen

En lång och vindlande väg ledde från Januariavtalet över misstroendeomröstningar och liberalt sidbyte till den slutliga valförlusten. Valstrategerna satsade på statsministerns personliga pondus, men det räckte inte, och nu sitter hon med kivande oppositionskamrater som drar åt alla håll, skriver gästkrönikören August von Seth.

Olika regeringar har olika existensberättigande. När Stefan Löfvens andra rödgröna regering tillträdde efter 134 dagars förhandlande låg Januariavtalet till grund för de mandat som tolererade honom som statsminister. En sakpolitisk överenskommelse, om än en skakig sådan. Hans efterträdare ärvde ett regeringsunderlag med ett ynka mandats övervikt i riksdagen – denna gång utan något som helst avtal. Inför valet, med Liberalerna på andra sidan av politiken, hade Magdalena Andersson bara sin stora riksvapenbrosch i kavajslaget som argument att hålla sig kvar vid makten.

Magdalena Andersson har en hel del att fundera över. Foto: Privat / Jessica Gow/TT

Valstrategerna satsade på statsministerns personliga pondus, men det räckte inte, och nu sitter hon med kivande oppositionskamrater som drar åt alla håll.

Gästkrönika: Hur ska kapten Andersson ratta sitt sjunkande skepp?

Bilar som brinner, människor som har sticksår och är gripna efter skottlossning. Bakom språket i tidningarna finns människor som både drabbas och aktivt gör saker. Ett ängsligt språk tar bort allvaret och förminskar vad som händer.

TT skriver i dag ”Körde på killar utanför skola – får fängelse”. Läser man artikeln så är det ingen som dömts för en trafikolycka utan domen är för grov misshandel. Ett slagsmål hade brutit ut och två personer hoppar in i en bil och kör medvetet på de två andra.

TT citerade om bilden: ”MÄRSTA 2021-08-26 Över hundra bilar brinner i ett garage i Märsta” Foto: Pontus Lundahl/TT 

Ett nedtonat språk där ett mordförsök beskrivs som en man med stickskador förminskar också allvaret i det som skett.

Hjort: Journalistikens medvetet otydliga språk

Finns det någonting som SD kan göra för att avskräcka nazister från att söka sig till partiet? Partiets partiprogram och politik är långt ifrån radikal rasbaserad politik, trots detta söker sig rätt många infiltratörer till partiet. Vad kan göras? frågar sig Luai Ahmed.

<div>
 Sverigedemokraterna av idag förespråkar kulturnationalism. En kultur som byggs inte kring hudfärg eller etnicitet, utan runt ett vackert språk och gemensamma traditioner och föreställningar. En kultur där respekt för medmänniskor är central. Aborträtten är säkrad under SD:s styre och även hbtq-frågorna är färdigdiskuterade. Centralt för partiet är att göra något åt det mest havererade politikområdet: invandringen.
</div>

Simon Lindberg och hans meningsfränder är inte välkomna i SD. Foto: Ulf Palm/TT

Finns det någonting som SD kan göra för att avskräcka nazister från att söka sig till partiet? 

Ahmed: Sverigedemokraternas nazistproblem

Den politiska klassens behov av sammanhållning och partiernas interna konkurrens tenderar att dra fokus från uppenbara samhällsproblem. Kombinera detta med en modern socialdemokratisk analys av sagda problem, och du får politiker som ”inte ser det komma”, skriver Torsten Sandström.

Stefan Löfvens bevingade ord förföljer mig. En svensk statsminister som påstår att han efter omkring sju år vid regeringsmakten inte sett det dödliga klanvåldet växa fram. Jag citerar: ”vi såg det inte komma”. Den man som länge suttit vid statens roder har alltså inte uppfattat en utveckling som många svenskar redan sett och oroar sig över. Givetvis kan det vara ett dumt försök från Lövfens sida att förklara bort ett totalt klavertramp. Men det är också fråga om något annat och viktigare.

Stefan Löfven hade måhända dålig koll på samhällsutvecklingen? Foto: Adam Ihse/TT

Den politiska klassens behov av sammanhållning och partiernas interna tenderar att dra fokus från uppenbara samhällsproblem. 

 Sandström: Statsministern som ”inte såg det komma”

Motståndarna till en svensk kulturkanon tar till så groteskt dumma argument att de verkar övertygande för att det kanske inte är en så dum idé med en kanon, trots allt.

Behövs det verkligen en svensk kulturkanon? Jag har varit tveksam. Bildning bör vara bred, men inte styrd. Gränsdragningen som det innebär att fastställa en sådan kanon innebär också att en mängd viktig kultur blir utesluten. Så rent reflexmässigt har jag känt ett visst obehag inför idén.

När argumenten blir för korkade anar man att motsatsen kan vara rätt.