Amerikanska juridiska beslut debatteras allt högljuddare i Sverige. Men Högsta domstolens uppgift i USA är bland annat att skydda medborgarna från klåfingriga myndigheter. I Sverige har vi ofta gummiparagrafer som ger myndigheter stort svängrum. Vilket är egentligen bäst ur ett rättsstatsperspektiv? frågar Torsten Sandström.

För att en statlig myndighet ska ha rätt att ställa krav på en medborgare eller ett företag måste myndigheten ha stöd i lag. Detta är ingen nyhet. Men det är en synnerligen viktig rättsstatlig princip i ett västerländskt samhälle. Myndigheten ska inte kunna tillskansa sig rätt mot den enskilde tolkningvägen och påstå att en författning ger myndigheten besluträtt. Saken rör nämligen den enskildes frihet. Det offentligas makt ska med andra ord hålla sig inom lagarna, helst med råge.

USA:s Högsta domstol genererar inte sällan svensk politisk debatt. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Frågan är om det är USA:s eller Sveriges sätt att delegera beslutsrätt till myndighet som optimalt för en rättsstat.

Sandström: Svenska journalister politiserar om juridik i USA

Det finns goda skäl att ta klimatfrågan på allvar, men det höga tonläget gör en lite misstänksam, inte minst när det kommer till stora organisationer som FN. Reglering av energiproduktion sätter onekligen en del planekonomiska verktyg i händerna på hågade politiker, skriver Torsten Sandström.

<div>
 Även om FN:s klimatpanel IPCC har något klokt att säga om CO2-utsläpp och dess inverkan är frågetecknen många. Det har jag skrivit om åtskilliga gånger tidigare och lämnar därför denna tråd åt sitt öde tillsvidare. Istället vill jag försöka förstå varför klimatskräcken så fundamentalt fått ett grepp över flera av västvärldens nationer. Handlar det verkligen enbart om CO2-frågans vetenskapliga implikationer för framtiden? Eller kan det finnas andra skäl av mer renodlat politisk natur?
</div>

Olof Palme var en gång i tiden en varm kärnkraftsanhängare. Foto: TT Nyhetsbyrån

Reglering av energiproduktion sätter onekligen en del planekonomiska verktyg i händerna på hågade politiker.

 Sandström: Är planekonomi motivet till ivrandet för klimatskräck?

Kollektivistisk politik är ofrånkomlig, och från stånden över agrarpolitiken till industrialiseringen och arbetarrörelsen har den gjort nytta. Socialdemokratins maktinnehav har dock tillåtit den att rulla på långt efter sitt bäst-före-datum, skriver Torsten Sandström.

Efter mina många skriverier i opposition mot socialdemokratins bygge av kollektivens Sverige kanske läsaren undrar hur jag anser att man bör tänka kring valet mellan kollektiv och individ? Läs även: <a href="https://bulletin.nu/sandstrom-socialdemokratisk-hegemoni-och-dess-tentakler">Sandström: Socialdemokratisk hegemoni och dess tentakler</a>

Socialdemokratin har skapat en obalans mellan kollektiv och individ. Foto: Adam Ihse/TT

I Sverige land har en rimlig balans mellan kollektivens och individens rätt sedan länge rubbats. 

Sandström: Mellan kollektiv och individ

Vissa intellektuella vill framställa Sverige som ett frihetens paradis med hänvisning till landets fria syn på erotiken. Men denna frihetliga oas är blott en säkerhetsventil i ett grått, byråkratiskt och kollektivistiskt system, skriver Torsten Sandström.

I en krönika den 22/5 kritiserade jag en artikel i SvD av tre statsvetare med den klatschiga rubriken ”Är kärlekens tid över i politiken?”, en hyllning till socialdemokratins försök att styra landet via decemberöverenskommelsen (2014) och jöken (2018). Den var också ett försök att presentera nutidens Sverige som en oas för individuell frihet. Min kritik gick ut på att de tre författarna försökte blanda bort korten, genom att tala om individualism. Socialdemokratins ideal är än idag inte den enskildes frihet, utan skydd för den egna korporativa rörelsens kollektivism.

Den svenska fria sexualiteten är blott en säkerhetsventil. Foto: Jessica Gow/TT  

Den fria sexualiteten är blott en säkerhetsventil i ett grått, byråkratiskt och kollektivistiskt system.