Under ett decennium har det politiska etablissemanget ägnat sig åt att driva häxjakt på SD, i mångt och mycket för att hålla partiet borta från köttgrytorna. Samtidigt har man glatt samarbetat med ett lagom reformerat kommunistparti. Med väntat resultat, skriver Torsten Sandström.

Tidskriften The Economist erbjuder – som vanligt – klara analyser på en frihetlig och marknadsliberal grund. Häromveckan (nr 58) gällde det SD:s framgångar i hösten val och rubriken var ”Opening the door”.

SD betraktas av många som paria, till skillnad från V. Foto: Ofer Maimon

Under ett decennium har det politiska etablissemanget ägnat sig åt att driva häxjakt på SD, med väntat resultat.

The Economist utdelar en käftsmäll mot etablissemangets SD-strategi

En vistelse på Huddinge sjukhus lämnar mig full av beundran för det arbete som utförs, samtidigt som det är uppenbart att vården nationellt kunde fungera så mycket bättre. Att låta 20 regioner fortsätta fyllas på med byråkrater fungerar inte, skriver Torsten Sandström.

En enastående behandling jag fått avseende ett tämligen vanligt operativt problem. En fantastisk krets av vårdpersonal som jobbat hårt med saken i flera dagar. Karolinska Huddinge är en stor vårdfabrik. Men inte i den negativa bemärkelsen av begreppet så som det illustreras i i filmatiseringen av PC Jersilds bok ”Babels hus” (1981). Min betoning ligger istället på ordet stor, i meningen synnerligen kvalificerad. Tillsammans med exempelvis Karolinska Solna, Södersjukhuset, Danderyds och aktiebolagsägda S:t Görans, liksom på en radda stora universitets- och länssjukhus, bedrivs där nämligen en svensk vård av toppklass. Detta på grund av specialiseringen, att varje sjukhus har sina olika expertområden. Här får således flertalet anställda utföra medicinskt arbete rörande allehanda detaljfrågor.

Babels torn, Babels hus, Babels vårdpolitik. Illustration: Pieter Brueghel (1525-1569), public domain

En vistelse på Huddinge sjukhus lämnar mig full av beundran för det arbete som utförs, samtidigt som det är uppenbart att vården nationellt kunde fungera så mycket bättre. 

Sandström: En sjukhusvistelse och vårdens verkliga problem

Om du är intresserad av historia och vill vidga dina perspektiv tycker jag att du ska läsa Jonathan Lindströms bok ”Sveriges långa historia”, 2022!, skriver Torsten Sandström.

På 500 sidor vill han beskriva det nuvarande rikets framväxt ända sedan inlandsisen började dra sig tillbaka för omkring 14 000 år sedan. Det långa perspektivet blir ytterst fruktbart. Författaren förklarar med lätt hand hur ett svenskt folk vuxit fram i konflikt med naturens krafter och omgivande folkgrupper i rörelse. Man skulle kunna tro att en synvinkel på mer än tiotusen år skulle göra berättelsen alltför svepande och detaljlös, men arkeologen Lindström lyckas gräva fram en lång kedja av fynd – stora och små – från de många typer av samhällsformer som sett dagens ljus i Norden. Strategiska skeenden blir belysta och knyts samman på ett pedagogiskt vis. På så vis känns hans väv både tät och medryckande.

Tage och Aina är en del av vår långa historia. Foto: Wikipedia

Sandström: En lång och god historia

Två SvD-texter förra helgen lyckas med konststycket att blanda ihop orsak och verkan när det kommer till högerns misstro mot etablerade medier. Sjävklart förekommer trumpetiska överdrifter som går över anständighetens gräns, men ett mediaetablissemang som dragit åt vänster under ett halvsekel kommer även att dra på sig hård och helt rättfärdig kritik, skriver Torsten Sandström.

Det är ett intressant tidens tecken att SvD en och samma söndag (18/9) innehåller två texter med närapå samma politiskt korrekta budskap. Nämligen att medier och journalister hatas av radikala högerpartier. Såväl ledarskribenten Tove Lifvendahl som krönikören Jenny Nordberg lyfter nämligen relationen mellan högerkrafter och journalister.

Blandar Svenska Dagbladets skribenter orsak och verkan? Foto: Skärmavbild SvD (collage)

Ett mediaetablissemang som dragit åt vänster under ett halvsekel kommer att dra på sig hård och helt rättfärdig kritik.