Upplysningens och modernismens idé om det öppna, respektfulla och sakliga samtalet krisar. I grunden ligger politikens och mediernas partitagande för en ideologi som sätter olika identiteters känslor i centrum, och förpassar ämnen och frågeställningar till tabuets domäner, skriver Torsten Sandström.

Sedan upplysningstiden har tänkare kritiserat auktoritära idéer. Slagordet har varit ”Det öppna samhället”. Sedan lång tid har rader av filosofer – Locke, Kant, Bergson, Popper, Hayek, med flera – pläderat för denna typ av frihetsrörelse. Med andra ord för ett fritt samtal där olika åsikter får komma till tals och brytas mot varandra.

I namn av olika kollektivs tänkta känslor skapas tabuämnen. Här en BLM-demonstration 2020 i Stockholm. Foto: Jonas Ekströmer/TT

I det öppna samtalet har allt fler ämnen blivit tabu att ta upp eller ifrågasätta.

Sandström: Identitetspolitiken och det öppna samtalets kris

Den svenska sjukan om allas tänkta likhet leder ibland vänstern att vilja behandla den laglydige och brottslingen ”lika”. Jag påminns om problemet när jag läser en debattartikel som kräver extrapengar till mindre universitet och högskolor, trots att elevunderlag och lärare för att bedriva akademisk verksamhet saknas, skriver Torsten Sandström.

En svensk helig norm är som bekant det flummiga kravet på ”hållbarhet”, låt vara att det förstås delas med andra nationer. En annan oklar tanke som vi svenskar – mer än andra – odlar, är dogmen om ”likvärdighet”. Ständigt påtalas att alla ska få plats i båten. Denna idé plågar enligt min mening vår svenska nation, mellanmjölkens förlovade land. Allt och alla ska enligt svenska politiker och medier behandlas på ett likvärdigt vis.

Borde man lägga resurserna på de stora universiteten? Foto: Anders Wiklund/TT

Att lika ska behandlas lika inom rättens värld är givet – men överallt?

Sandström: Likhetsvansinnet och den högre utbildningen

<div> När kulturjournalisten Åsa Beckman ägnar en hel text åt en kändismamma som fått ett pris, är det ännu ett tecken på ett nihilistiskt mediesamhälle som blott ägnar sig åt att marknadsföra sina egna aktörer, och helt gett upp idén om verklig kultur, skriver Torsten Sandström. </div>

<div>
 Den 18/2 läste jag i DN kulturjournalisten Åsa Beckmans bidrag till kvalitetsjournalistikens förfall, och rubriken säger allt: <a href="https://www.dn.se/kultur/asa-beckman-alla-ar-fanigt-fortjusta-i-markoolios-mamma-aven-jag/#:~:text=%C3%85sa%20Beckman%3A%20Alla%20%C3%A4r%20f%C3%A5nigt%20f%C3%B6rtjusta%20i%20Markoolios%20mamma%20%E2%80%93%20%C3%A4ven%20jag&amp;text=Realityserien%20om%20Markoolios%20mamma%20borde,som%20genuin%2C%20skriver%20%C3%85sa%20Beckman.">Alla är fånigt förtjusta i Markoolios mamma – även jag</a>
</div>

Markoolios mor Irma Lehtosalo tar emot pris på Kristallengalan 2023. Foto: Christine Olsson/TT

Det nihilistiska medieutbudet har blivit ett opium för folket – och kulturens ändstation.

Sandström: DN Kulturskymning och Markoolios mamma

Det klagas numer högljutt från de politiska och kulturkommenterande klasserna över de enkla lösningarnas män inom den så kallade högerpopulismen, men att de fått inflytande alls beror på en förstelnad demokrati och en mediaelit i ledband till den politiska klassen, skriver Torsten Sandström.

Jag är oroad över demokratins framtid i Väst. Två sammanlänkade skeenden – med inbördes samverkande mekanismer – pekar på tydliga steg mot demokratins nedgång i västerlandet. Den ena delen av det jag ser är tämligen väl känd. Den andra talar nästan ingen om. Låt mig förklara.

Om våra politiker vägrar att uppdatera demokratin så lär de enkla lösningarna män få allt mer inflytande. Foto: Manuel Balce Ceneta/AP/TT

Demokratin i Väst är på dekis och måste förnyas om den ska kunna räddas åt framtiden.