Under en och en halv timme visade SVT hur partiledare anlände i bilar och dessemellan fick vi se journalister småprata med varandra, innan partiledardebatten började. Debatten borde vara ett skyltfönster för politiska alternativ. I stället blev den en påminnelse om hur långt medierna har rört sig från publiken och dess behov.

Svenska mediepersoner blir allt mer upptagna av sig själva och sin värld. Det handlar inte bara om tonläge eller stil, utan om en förskjutning i självförståelsen. Det blir allt mer pompöst och inte alltför sällan lyckas journalisterna till och med blanda ihop sig själva med demokratin. I stället för att vara en granskande kraft vid sidan av makten uppträder man allt oftare som om man själv vore en del av den demokratiska infrastrukturen. Minsta lilla rättelse av felaktigheter från politiskt håll, och diktaturen kastar sin skugga över folket. Det är fånigt att se.

När journalistiken börjar handla om sig själv

Hjort: Halvannan timmes navelskådande före partiledaredebatten

Att beskatta banker framställs som ett slag mot de rika. Men banker är inga isolerade kassaskåp – de är mellanhänder. När skatten höjs vandrar kostnaden vidare, hela vägen till bolånetagare och sparare.

På sista sidan i Socialdemokraternas <a href="https://www.socialdemokraterna.se/download/18.55adb92119dd249287c73/1777357171511/Socialdemokraternas%20Vårbudget%202026.pdf">skuggbudget</a> för våren finns en tabell som säger mer än resten av dokumentet tillsammans. Där radar man upp utgifterna i en nästan andlös följd: höjt barnbidrag, säkrad service och paketutlämning, fler elbilar, en kommission för kvinnohälsa, stärkta kvinnojourer, flyttstöd för unga – och som ett slags politiskt crescendo: en nationell fotbollssamordnare. Det är en katalog av viljan att vara goda gåvors givare, men framför allt ett koncentrat av vår tids finanspolitiska lättsinne.

Bankskatten är ett försök att skapa en illusion av att du får, men andra betalar. Bild: AI

Politikens äldsta trick: låtsas att någon annan betalar

Hjort: Bankskatten är en dold skatt på vanligt folk

Det påstås ofta att vården inte klarar sig utan migration. I själva verket fungerar åldringsvården som en avlastningsplats för migranter som inte får andra jobb. Och staten betalar på en mängd olika vis för att kommunerna ska ge vårdjobben till migranter.

Det har blivit en sådan där sanning som upprepas så ofta att den till slut inte längre behöver vara sann – bara upprepad: utan migration stannar vården. Om och om igen lyfts den höga andelen migranter fram och att det är de som bär hela vården. Steget tas också ofta fullt ut – den höga andelen migranter i vården visas som ett tecken på att vi måste öka migrationen för att rädda vården. Men andelen migranter handlar om något helt annat.

Äldreomsorgen tycks handla mer om att jaga subventioner än kompetens. Bild: AI

Behövs migranterna i vården eller behövs vården för att placera migranter?

Hjort: Så betalar staten kommunerna för att få in migranter i åldringsvården

Frågan om äldreomsorgen handlar inte främst om migration eller personalförsörjning, utan om statens mest grundläggande plikt: att skydda dem som är helt beroende av andras omsorg. Där brister Sverige och det finns något avslöjande i ett samhälle som hellre producerar vackra bilder än talar sant om sina misslyckanden.

DN hade i går ett reportage om hur vårdens personalbehov påstås krocka med minskad invandring. Bilden är talande: en man, gissningsvis från Mellanöstern, sitter nära en åldrande svensk kvinna. De ler och skrattar.

Bilden som DN bildsätter med är väldigt tillrättalagd. Foto: Dan Korn