Historien om Najah al-Shammari, mannen som lyckades med att vara både biståndstagande flykting i Sverige och försvarsminister i Irak samtidigt, har åtskilliga pedagogiska poänger. Främst av dessa att asylsystemet tillåter såväl eliter som deras undersåtar att undfly ansvaret för sina hemländers framtid, skriver Jakob Sjölander.

En av världens välsignelser är att många problem rättar till sig själva. Detta genom att de blir synligare i takt med att de blir värre. Till slut tvingar detta oss till handling. När det gäller invandringen och bidragsfusket så stod Najah al-Shammari (”Iraks försvarsminister”) för en stor del av denna handlingskrävande synlighet. Berättelsen är välkänd, men väl värd att repetera. Den är så underhållande, tragisk, och full av lärdomar att den borde bli en jultradition. SVT borde visa den direkt efter Kalle Anka.

Najah al-Shammari  i sin tidigare roll som Iraks försvarsminister, 2019. Foto: Hadi Mizban/AP/TT

Historien om Najah al-Shammari som var biståndstagande flykting i Sverige och försvarsminister i Irak samtidigt, är pedagogisk. 

Sjölander: Migrationen som diktaturernas säkerhetsventil

Att det är svårt att sia, och särskilt om framtiden, är lika välbekant som att experter inte kan avhålla sig från förutsägelser. Förutsägelserna om en snabb rysk seger har övergetts till förmån för förutsägelser om det motsatta, men kriget kan komma att pågå länge än, skriver Jakob Sjölander.

Kriget i Ukraina är över. Åtminstone antar jag det. Invasionen skulle ju bara ta ett par dagar, enligt experter både i Ryssland och utlandet. Kiev skulle falla på dag tre. Och eftersom det har gått mer än tre dagar så antar jag att Kiev måste ha fallit. Rysslands ockupation av Ukraina är nu ett faktum. För experterna kan väl inte ha tagit fel?

Förutsägelserna om en snabb rysk seger har övergetts till förmån för förutsägelser om det motsatta. Foto: Libkos/AP/TT

Förutsägelserna om en snabb rysk seger har övergetts till förmån för förutsägelser om det motsatta, men kriget kan komma att pågå länge än.

Sjölander: Ukraina och krigens oförutsägbarhet

I en perfekt värld döms inga oskyldiga, men världen är inte perfekt. I stället måste man göra en avvägning av vad som kan vara en acceptabel felmarginal.

Jag är aldrig sen. När jag stämmer möte är jag alltid där med god marginal, ofta så mycket som en kvart. Detta är inget jag är stolt över. Det är ett av mina största problem. Att vara tidig betyder att jag får vänta, även om den jag ska träffa kommer på pricken. Om jag har riktig otur är min motpart sen, eller har helt glömt bort mötet. Att alltid vara i tid är en förbannelse. Att vara i tid tar för mycket tid.

Ingen bör dömas oskyldig, men för att kunna döma skyldiga måste man ibland göra en avvägning, medveten om att det kan bli fel

Sjölander: Att döma oskyldiga kan ibland vara att föredra

Att ta ställning mot rasism är lika sympatiskt som ofarligt – du kommer att få minimalt med mothugg. Men det väcker måttlig uppmärksamhet att tycka som alla andra, varvid radikala idéer gärna dyker upp när antirasisten vill skilja sig från mängden, skriver Jakob Sjölander.

Viljan att göra gott är människans ädlaste egenskap. Men det den driver oss till är inte alltid lika ädelt. Detta eftersom vi har svårt att skilja på känslan av att göra gott och att faktiskt göra gott.

Att vara emot nazism är tack och lov inte särskilt kontroversiellt. Foto: Maja Suslin / TT

Det väcker måttlig uppmärksamhet att tycka som alla andra, varvid radikala idéer gärna dyker upp när antirasisten vill skilja sig från mängden.