Varför är vi så rädda för konspirationsteorier egentligen? Det mesta av det vi försanthåller är resultatet av vårt sociala sammanhang snarare än expertkunskaper, och aparta uppfattningar tvingar oss att slipa våra argument, och loda efter vad våra åsikter egentligen bottnar i, skriver Jakob Sjölander.

Rädslan för avvikande åsikter har ökat på senare år. Åtminstone om flodvågen av artiklar om fejknyheter, propaganda, och desinformation är något att gå på. Det handlar om vaccinskeptiker, ryska troll, klimatförnekare, förintelseförnekare, faktaresistenta, QAnon, sanningsrörelsen om elfte september, och så vidare. Tydligen ska dessa idéer hota allt som är gott i vårt fria demokratiska samhälle. De enda som förnekar detta är dumma, okunniga, eller onda. Inget tvivel kan tillåtas: konspirationsteoretikerna konspirerar mot oss! Vi måste slå till först!

Gör foliehattarna kanske en hel del nytta? Foto: 	NeferJanah Meistrup (CC BY-SA 4.0)

Vad vi försanthåller är oftare resultatet av vårt sociala krets än av expertkunskaper, och aparta uppfattningar tvingar oss tänka efter.

Sjölander: Till foliehattarnas försvar

Det är lätt att få intrycket att framgång och kompetens går hand i hand, men stämmer det verkligen alltid? Ju mer jag tittar på olika framgångssagor, desto mer uppenbart blir det att de ofta dikteras av en kombination av dårskap och tur, skriver Jakob Sjölander.

Föreställ er en turnering i rysk roulett. Deltagarna väljer hur många gånger de sätter mynningen mot tinningen och trycker av. Överlevaren får en miljon per rond.

Alfahanne-influencern Andrew Tate – ett resultat av tur och inkompetens? Foto: Alexandru Dobre

Ju mer jag tittar på olika framgångssagor, desto mer uppenbart blir det att de ofta dikteras av en kombination av dårskap och tur.

Sjölander: Framgång genom inkompetens

Den patriarkala föreställningen att vissa sanningar inte bör rapporteras eftersom gemene man kan få saker om bakfoten får lätt kontraproduktiva resultatet, bland dessa att det ofta resulterar i att samhällets eliter får saker om bakfoten, skriver Jakob Sjölander.

Ett brott har begåtts. Ja, inte på riktigt, men som tankeexempel. Enligt vittnen ska förövaren ha haft gul skjorta på sig. Bör denna detalj rapporteras i media? Vågar vi riskera att piska upp hat mot personer med gula skjortor? Nog vågar vi det – ingen förknippar gula skjortor med brottslighet. Så rapportera för all del.

Preferenser för gult är inte att leka med enligt Jakob Sjölander. Foto: Acabashi (CC BY-SA 4.0)

Den patriarkala föreställningen att vissa sanningar inte bör rapporteras eftersom gemene man kan få saker om bakfoten får lätt kontraproduktiva resultatet.

Sjölander: Gulskjortorna anfaller medan eliterna sysslar med annat

HBO-serien om Tjernobylkatastrofen var konstnärligt utmärkt men långt ifrån sanningsenlig, och kärnkraft förblir även med Tjernobyl och Fukushima det minst dödliga energislaget per producerad terawattimme, skriver Jakob Sjölander.

Trettiofem år efter katastrofen i Tjernobyl ligger spärrzonen fortfarande öde. Radioaktiviteten är så kraftig att inte ett grässtrå överlever. Besökare börjar lysa grönt, dör av cancer och blir uppätna av mutantmonster. I sjöarna simmar sådana där treögda fiskar från The Simpsons.

Sarkofagen över reaktor 4 i Tjernobyl. Foto: Henrik Montgomery/TT

 Det är inte bra, men det är okej. Varken världen eller Sverige går under. Kärnkraften är och förblir det bästa alternativet.