Varför blir filmens uppföljare för det mesta en besvikelse? Varför skrev García Márquez ingen ny Hundra år av ensamhet? Varför känner vi bara till en handfull av Picassos målningar? Svaret handlar om att turen är en opålitlig följeslagare, och att alla utfall graviterar mot det medelmåttiga, skriver Jakob Sjölander.

”Regression mot medelvärdet” är inte en fras som får hjärtat att slå snabbare för särskilt många. Men fenomenet är intressant och vidspritt, inte minst inom kulturen. Bland annat förklarar det varför uppföljare tenderar att vara sämre än originalet, varför filmen är sämre än boken, och varför strålande debuter följs av det mediokra.

Det finns orsaker till att så få kan nämna andra målningar av Leonardo da Vinci. Ill: Leonardo da Vinci (public domain)

Du må vara en aldrig så skicklig målare, regissör eller musiker – ett mästerverk kräver även tur.

Sjölander: Konstens förbannelse stavas medelvärdesregression

Det är orostider i riket, och inte minst koranbränningarna har försatt oss i ett knepigt läge. Men instinkten att ge efter för en stunds frid är förfelad eftersom det inte handlar om kränkta känslor utan om makt, och makthungern saknar gräns skriver Jakob Sjölander.

Sverige skakas av skjutningar, bombdåd och regelbundet stök, även känt som ”upplopp”. Mäktiga intressen i och utanför Sverige pressar oss att inskränka yttrandefriheten när det gäller islam. Hotelser och anklagelser regnar likt gatsten. Ute på gatorna flyger gatstenarna mer bokstavligt.

En stadsbuss i brand i Rosengård i Malmö den 16 april förra året. Arkivbild. Foto: Johan Nilsson/TT

Instinkten att ge efter för en stunds frid är förfelad, eftersom det inte handlar om kränkta känslor utan om makt. 

Sjölander: Gläds åt kriget för fred vore värre

Tacksamhet som aldrig kan återgäldas via gentjänster riskerar att bli övermäktig och skapa bitterhet. Invandrare som aldrig får chansen att återgälda riskerar att slå ifrån sig tacksamheten med de konspirationsteorier om rasism som vissa svenskar gärna förser dem med, skriver Jakob Sjölander.

Tacksamhet är som alkohol på så vis att det bör intas med måtta. Begränsad användning förbättrar stämningen, men toppen nås ganska snart. Om inte tacksamheten kan elimineras genom gentjänster så ökar den till farliga halter och omvandlas till bitterhet.Precis som med alkohol hanterar vissa tacksamheten bättre än andra, men i slutändan så knäcker den oss alla.

Har Sverige blivit en tacksamhetsgenererande jultomte? Foto: Claudio Bresciani / TT

Tacksamheten är en tung börda att bära för både invandrare och svenskar.

Sjölander: Befria oss från tacksamheten!

Det som syns är chocken, som en pandemi eller ett krig, och när konsekvenserna staplas på varandra är det ofta där vi lägger skulden. Men mindre synliga och lika viktiga är de svagheter vi låtit uppstå och bli fler och fler, ofta under år eller decennier, skriver Jakob Sjölander.

Det är inte svårt att hitta ursäkter när olyckor sker. Vi kan skylla på otur, den mänskliga faktorn, oförutsägbarhet, alltings jävlighet, och så vidare. Låt oss ta förra vinterns energipriser som exempel. Den främsta ursäkten var Ukrainakriget. Och som med de flesta ursäkter så fanns där ett korn av sanning. Nog påverkade kriget. Men det fanns en följdfråga som sällan ställdes: Varför påverkade Ukrainakriget de svenska energipriserna?

Ukrainakriget var den synliga chocken, men vilka var de osynliga svagheterna? Foto: Efrem Lukatsky/AP/TT

Synliga chocker är påtagliga och låter oss utse ett begränsat antal syndabockar, men lika viktiga är de svagheter vi tillåtit att uppstå under lång tid.