Kritiken mot regeringens garantitillägg till pensionärer med låg pension är massiv. Men regeringen är stolt över detta förslag som ytterligare minskar incitamenten för att arbeta.

Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) är en stolt “pensionspopulist”. Stolt men – får man förmoda – inte helt nöjd. För det är så socialdemokratiska politiker gärna beskriver sig själva; som stolta över vad de åstadkommit, men inte riktigt nöjda eftersom de gärna velat åstadkomma mer.

Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S), stolt pensionspopulist. Foto: Jessica Gow/TT

I Socialdemokraterna Sverige ska det varken löna sig att arbeta eller att ha arbetat.

Skogkär: Ett arbetareparti för dem som inte arbetar

Åtskilliga tycks tro att sanktionerna ska driva Ryssland i armarna på Kina. Men olja och naturgas låter sig inte enkelt styras om till Kina, som därtill saknar Europas köpkraft och endast med tvekan lär axla rollen som räddare i nöden, skriver John Gustavsson.

Ända sedan krigsutbrottet har Ryssland utsatts för ständigt fler och hårdare sanktioner från främst västvärlden, men även andra länder. Många kritiker, som allt som oftast hör till dem som fram tills för en månad sedan öppet försvarade eller till och med idoliserade Vladimir Putin, menar att dessa sanktioner inte kommer att få någon effekt, mer än att återskapa den rysk-kinesiska alliansen från Kalla krigets dagar: Om Ryssland inte får handla med Europa, så gör man det bara med Kina istället. De har lyckligtvis helt fel.

Frågan är om Vladimir Putin kan vänta sig hjälp från Xi Jinping – och till vilket pris. Foto: Mikhail Klimentyev/Sam McNeil/TT

Olje- och gasledningarna går inte till Kina, som därtill saknar Europas köpkraft och endast med tvekan lär axla rollen som räddare i nöden.

Gustavsson: Kina varken kan eller vill rädda Ryssland

Vapnen som gavs till Ukraina följer ett politiskt mönster hos Socialdemokraterna som går igen om och om igen. I det här fallet var det först nästan omöjligt, sedan helt emot praxis för att tillslut vara helt självklart att vi skulle ge vapen. Lyckligtvis gick det ganska snabbt den här gången.

Med frågor som mobiltelfoner i skolan, migrationsfrågor och annat är det oftast längre tid från att socialdemokratin hånar en position till att de själva omfamnar den. Ibland ett par år, i vissa fall upp mot ett decennium. Men mönstret finns där. 
 Ofta är förklaringen ganska enkel. En vänsterflygel i Socialdemokratin som är väldigt idealistisk och vill föra en politik snarare utifrån hur läget borde vara än hur det är; elever borde vilja lära i skolan, migrationen skulle ske lätt och integrationen snabb och ingen i världen borde vara ond och vilja föra krig. 
 Sannolikt kommer Nato bli ytterligare en sådan fråga. Det kommer att ta något år att tvinga in vänsterflygeln i ett ja och då byts uppfattningen snabbt. 
 Dagens position – att Sverige inte skall gå med för att det destabiliserar säkerheten – kommer att börja glida, antingen genom att Ryssland besegras grundligt i Ukraina eller också kommer säkerhetspolitiken att kräva det.

Finlands president Sauli Niinisto i samtal med Storbritanniens Boris Johnson i tisdags, medan Magdalena Andersson ser på. Foto: Neill Hall/TT

Alla i Sverige betalar ett högt pris för en konflikt inom Socialdemokratin.

Hjort: Tillvänjningen har börjat – snart byter Socialdemokraterna åsikt

Strävan efter samförstånd gör att kanariefåglar helt saknas i den politiska kolgruvan och att inga avvikande röster agiterar för nödvändiga politiska beslut ens i uppenbara krissituationer, skriver Erik Lidström.

Kriget i Ukraina har tagit många på sängen. Storkrig i Europa? Naken aggression där ett land hittar på några svepskäl och invaderar ett annat? Var inte sådant beteende något som vi i den civiliserade världen lagt bakom oss?

Är riksdagens konsensuskultur är ett demokratiskt problem? Foto: Janerik Henriksson/TT

Strävan efter samförstånd gör att inga avvikande röster agiterar för nödvändiga politiska beslut ens i uppenbara krissituationer.

Lidström: Svensk konsensuskultur fördummar och är farlig

Putin kritiserar mångkultur, men praktiserar den själv. Det är inte så konstigt, eftersom mångkultur trivs bäst i diktatoriska imperier som det Ryssland han vill skapa.

Vid tolvslaget den 26 juni 2019 gav Vladimir Putin en intervju för Financial Times reporter Lionel Barber tillsammans med tidningens Moskvakorrespondent Henry Foy. Samtalet pågick i en timme och det var först i slutet, när klockan närmade sig ett, som Putin <a href="https://www.ft.com/content/670039ec-98f3-11e9-9573-ee5cbb98ed36">sade några ord</a> som gick rakt in i hjärtat hos många populister på högerkanten.

Putin ger intervju 2019. Bordet var kortare då, men rummet är det samma. Foto: Mikhail Klimentyev

Vladimir Putin kritiserar mångkultur men praktiserar den själv.

Dan Korn: Mångkulturalisten Putin

Svenska politiker tycks betrakta naivitet – i alla fall den egna – som en förmildrande omständighet. Det är det inte. Hos makthavare är naivitet ett tecken på inkompetens och bristande lämplighet.

Om förre statsministern och ordföranden i Socialdemokraterna Stefan Löfven kan i alla fall så mycket sägas som att han inte har talets gåva.

Stefan Löfven (S) har dragit slutsatsen att  omvärlden varit naiv i synen på den ryske diktatorn Vladimir Putin.  Foto: Stefan Jerrevång/TT

Naivitet har präglat svensk politik i decennier. 

Skogkär: Stefan Löfven – mannen som aldrig såg det komma

Ännu en gång har regeringen fått en riksdagsmajoritet emot sig, nu om drivmedelsskatt och reduktionsplikt. Det märks att det är valår.

Statsminister Magdalena Andersson (S) erkänner att regeringen inte alltid strävar efter perfektion, om någon nu trodde det. Ibland är det viktigare att saker och ting går undan.

Elisabeth Svantesson, ekonomiskpolitisk talesperson för Moderaterna, vill tvinga regeringen att förhandla med Bryssel om sänkt drivmedelsskatt. Foto: Pontus Lundahl/TT

Det som verkligen kan sänka svenska drivmedelspriser är minskad reduktionsplikt.

Skogkär: Regeringen är snabb – men bara när det passar

Sedan närmare 100 år har S metodiskt byggt upp en maktapparat för styrning och kontroll av medborgarna och deras tankevärld. Särskilt kulturpolitiken i vid mening har varit avgörande, skriver Torsten Sandström.

Sedan 1930-talet har den svenska socialdemokratin byggt ut sin makt över det svenska samhället. Det har skett ytterst medvetet och strategiskt. Deras ritning eller nätverk har flera noder. För var och en av det moderna samhällets olika livsformer har statligt-korporativa kommandocentraler byggts. Viktiga exempel är politikområden som arbete, boende, konsumtion och skola. Där har vi tvingats se hur S med sina underorganisationer getts statsmaktens stöd i syfte att utöva en tät kontroll.

Socialdemokraterna har skickligt byggt sin makt, här Per Albin Hansson i spetsen för ett första majtåg 1941. Foto: Gunnar Lundh

Sedan närmare 100 år har S metodiskt byggt upp en maktapparat för styrning och kontroll av medborgarna och deras tankevärld. 

Sandström: Socialdemokratisk hegemoni och dess tentakler

Att till varje pris undvika en väpnad konflikt i dag kan vara säkraste sättet att tvingas in i en väpnad konflikt i morgon.

Demokratier har en olycklig fallenhet för önsketänkande. Varför skulle någon ta till vapen när alla rimligen inser att fredlig samexistens och ekonomiskt utbyte gynnar alla?

Inte skulle väl Irans högste ledare Khamenei fara med osanning? Foto: Wikimedia Commons

Regimen i Iran är på väg att skaffa sig ett eget kärnvapenparaply.

Skogkär: Samma naivitet mot Iran som mot Ryssland

Invasionen av Ukraina sätter ett antal frågor i blixtbelysning, frågor som blivit otidsenliga i Sverige efter över 200 års fred. Vad är Sverige? Vad är ett land alls – och är vårt värt att försvara med livet som insats? Frågor som nu kräver svar, skriver Per Brinkemo.

Inte en enda gång har jag varit i slagsmål.

Kriget i Ukraina väcker frågor om Sverige och vår försvarsvilja. Foto: Karl Gabor / Ministry of Defense of Ukraine (CC BY-SA 2.0)

Kriget i Ukraina aktualiserar frågor som länge varit otidsenliga. Vad är Sverige, och vill vi försvara det med vapen i hand?