Ett inbördeskrig! Det är vad en av Paris biträdande borgmästare, ansvarig för åttonde arrondissemanget där Champs Elysées ligger, förväntar sig på onsdagen efter VM-matchen i fotboll mellan Marocko och Frankrike.

Inte bara i Paris men över hela Frankrike fruktar nu ansvariga politiker och polisen att våldsamma scener kommer att utspela sig, vare sig Marocko vinner eller förlorar mot Frankrike.

Kravaller vid Triumbågen i Paris i lördags kväll efter att Marocko vunnit en match Foto: Poitout Florian/ABACA/Shutterstock/TT

Unga araber som inte talar arabiska, men som är helt uppfyllda av att vara annat än fransmän

Blir det ”inbördeskrig” i Frankrike i kväll?

Polisens oförmåga att hantera alla härvor kring Linda Staaf och Mats Löfving skapar både ett växande missnöje och ett sjunkande förtroende för polisen och framför allt dess ledning. Polisen måste hantera frågan på riktigt och inte försöka gömma sig bakom en utredning som kommer i slutet av april. Får inte folk svar är det stor risk att det i stället slutar med avgångskrav.

Inte olikt Titanic seglar Polismyndigheten genom natten. Och precis som i filmen står det en man och en kvinna i fören. Relationen är oklar men de bägge har blivit ett slags galjonsfigurer för nepotism inom polisen.

Härvans egentliga huvudpersoner. Rikspolischefen Anders Thornberg och ställföreträdande rikspolischefen Mats Löfving. Foto: Oscar Olsson/TT 

Polisledningens seglats över ett mörkt hav riskerar att sluta med en kollision med ett isberg. 

Hjort: Polisledningens Titanicresa

Jag är lite sen på pucken men nu har jag sett SVT:s Maktspelet. Och trots buzzen och berömmet tvingas jag konstatera att det enda intressanta med den närgångna dokumentären om hur V:s och SD:s toppar jobbar var att det hela var så fruktansvärt ointressant. Ja, inte ens att Ida Gabrielsson kallade Magda för jävla fxtta fick mig att kvickna till. Är det svenska politiker eller dokumentärer det är fel på? skriver Ann Charlott Alstadt.

Jag bara längtar efter makthavare som använder egna ord med ett vanligt mänskligt tonfall istället för att lajva förprogrammerad talespunktrobot. Därför hade jag stora förhoppningar om att få uppleva tecken på – om inte intelligent liv så åtminstone – liv.

Nooshi Dadgostar (V), Ebba Busch (KD), Annie Lööf (C) och Märta Stenevi (MP) vid gudstjänsten i Storkyrkan som inleder Riksmötets öppnande Foto: Pontus Lundahl/TT

Dålig realityteve som inte avslöjar något, utan bara förstärker förutfattade meningar

Altstadt: Ett fruktansvärt ointressant maktspel

Orden i rubriken sjöngs som bekant av Hoola Bandola Band under 1970-talet. Då rörde det sig om kritik av kapitalismen och plädering för ett kommunistiskt Sverige. Nu när sovjetsamhället gått i graven måste man ändå fortsätta att fråga sig vem man kan lita på.

Orsaken är att vi numera lever i mediernas samhälle. Medieföretagen verkar nämligen inte längre för kritisk och hårt faktabaserad analys av samhället, utan sysslar med ämnen (eller varor) som medieföretagen själva levererar och tjänar pengar på, nämligen teve, film, streaming, sport, bilar, bostäder osv. I tidningarna bereds vägen för dessa kommersiella produkter vilka mediehusen – ofta i andra delar av sina rörelser – skapar profit av. Press, radio och teve domineras på så vis numera av medieindustrins egna intressen. Något som påminner om en evighetsmaskin.

Medierna har slutat att granska samhället och sprider i stället åsikter

Sandström: Vem i hela världen kan man lita på?

Det borde vara så att vad som sägs är det som värderas, inte vem som säger det. Men skillnaden blir pinsamt uppenbar när någon kring Dadgostar skriker jävla f*ttor när tv-kameran är på. SVT orkar inte ens säga vem som sa det utan låter det bero. Hade det varit på samma sätt om det var Ulf Kristersson?

Det sägs ibland att vänstervinklingen i media är en konspiratorisk tanke. Högern kräver sina perspektiv och blir upprörda. Det behöver inte tas på allvar. Ibland sägs det att det är de partierna som är i opposition som uppfattar media så. De vill att media ska dela deras kritik. Ställa deras frågor.

Så här såg inte pressuppbådet ut när media försökte få fram vem som sagt det. I stället nöjde sig SVT med att vidimera att det inte var Dadgostar. Foto:  Pontus Lundahl/TT

Det verkar viktigare vem som säger något än vad som sägs. 

Hjort: Att säga f*tta i TV

Per Brinkemo är känd för sitt intresse för klaner. Men, skriver han, det verkliga intresset är Sverige och hur Sverige blivit vad det är.

Det händer att folk känner igen men inte kan placera mig. Sen säger någon i sällskapet ”klan” och då trillar polletten ner; ”ja, just det, det är du som skrivit om klaner”. Det är på gott och ont att vara så förknippad med ett begrepp, men jag kan förstå att det har blivit så. Säkert tror och tycker många att jag är besatt av klaner. Det är kanske inte så konstigt med den ”fördomen” om mig.

Evert Taube på Den Gyldene Freden 1973. Foto: Aftonbladet/TT

Sveriges nationalepos utspelas i USA och vår nationalskald sjunger mest om Sydamerika. 

Brinkemo: Jakten på svenskheten

Afrika är inte bara svältande barn i Somalia, krig och våldtäkter i Kongo. Just nu ligger två gigantiska gasledningsprojekt (NMGP) som ska omvandla en rad afrikanska länder i startgroparna. Det djärvaste är en gasledning från Nigeria till Marocko som ska dras i territorialvattnet utanför ett dussin afrikanska stater. Ett näst intill svindlande ambitiöst projekt.

Ledningen skulle kunna leverera upp till 31 miljarder kubikmeter per år. Kostnaden beräknas till 25 miljarder dollar, sträckan är 5 660 kilometer och förutom att knyta an direkt till alla kuststaterna ska även flera länder i de inre delarna av Västafrika kunna knytas an.

Afrikanskt landskap Foto: Bo Amstrup/Ritzau Scanpix/TT

Två stora projekt med gasledningar genom Afrika kan i framtiden förse Europa med gas

Forsne: Stora afrikanska gasprojekt

Jonas Gardells framträdande i tv-programmet ”30 minuter” blev snabbt ett skämt. Han medgav att han inte läst Tidöavtalet och då är det svårt att riktigt kunna bli tagen på allvar om man ska kritisera det. När han blir ifrågasatt återkommer han till att han är en kanariefågel i stället för att ha riktiga svar. Fenomenet är vanligt. Det viktiga är att få tycka. Att synas i media. Att ha på fötterna och veta vad man säger är mindre viktigt.

<div>
 Intervjun med Jonas Gardell i ”30 minuter” har förutsättningar att bli lite av en klassiker. Hans kommentar att han inte haft tid att läsa Tidöavtalet och att han knappt har tid att läsa sin mail är det som blivit mest känt. Men också det som är ett slags rubrik för inte bara Gardell utan både media och många andra tyckare.
</div>

Jonas Gardell verkar förvånad när han får följdfrågor och ombeds utveckla resonemang i stället för att få skratt. Foto: Christine Olsson/TT

Gardell verkar mer van vid skratt än följdfrågor. 

Hjort: En byxlös Gardell är förvånansvärt rolig

Naturkatastrofer är fruktansvärda. De har alltid funnits och kommer att alltid finnas. Människoarten har ständigt anpassat sig för att kunna överleva dem. Den största naturkatastrofen som Sverige numera måste överleva är Miljöpartiet, skrivet Luai Ahmed.

Svenskar begriper inte hur lyckligt lottade de är för att bo i den nordliga delen av världen. Även om vi ofta beklagar oss över det iskalla vädret så är det sällan svenskar möter så stora, skadliga och livshotande naturkatastrof som andra länder kontinuerligt gör.

Leif R Jansson/SvP/TT, Christine Olsson/TT, Timmy Augustsson

Vad är skillnaden mellan MP och naturkatastrof? 

Ahmed: Miljöpartiet är Sveriges naturkatastrof 

Gång på gång har energi- och näringsminister Ebba Busch fått förklara sig i media mot bakgrund av de ännu skenande elpriserna. Men varken tonläget eller problembeskrivningen i intervjuerna tycks uppmärksamma elpriskrisens magnitud, vems fel det faktiskt är och regeringens gedigna arbete, skriver August von Seth.

Den gångna valrörelsen handlade till stor del om svenskarnas stigande elräkningar. Några år dessförinnan hade Kristdemokraterna försökt <a href="https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kd-ledaren-redo-ge-bort-reaktorer">återuppliva</a> frågan om kärnkraften i den politiska debatten, men inte kommit särskilt långt. Precis som i Natofrågan stack Sverige ut internationellt: försvarsalliansen åtnjuter högt stöd bland sina medlemsländer och väst medan kärnkraften har gjort en comeback i takt med att minnena från Tjernobyl och Fukushima flagnat.

Energiminister Ebba Busch under Nobelbanketten i Stadshuset i Stockholm på lördagen. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Regeringen måste bli tydlig med vem som bär ansvaret för alla de problem den brottas med.