Många människor vill återvända till sina hemländer, och att likt Miljöpartiets språkrör och andra utmåla Tidöpartiernas idéer om frivillig återvandring som tvångsrepatriering, är enastående ohederligt och skapar ogrundad misstro hos grupper där tilliten redan är låg, skriver Per Brinkemo.

Skamlösheten vet inga gränser när politiker kan påstå vad som helst. Som när Märta Stenevi säger om regeringen och SD:s punkt i Tidöavtalet om att se över hur man kan stimulera frivillig återvandring.

Märta Stenevi – slapar rädsla och misstro? Foto: Karl Gabor / Fredrik Sandberg/TT

Att utmåla TIdöavtalets tanke om frivillig återvandring som tvångsrepatriering är djupt ohederligt.

Brinkemo: Märta Stenevis skräckpropaganda om återvandring

Inte bara Socialdemokraterna utan också Moderaterna hade en aktiv politiker på den Palestinakonferens som ses som närstående Hamas. Efter att Bulletin avslöjade att mannen var på konferensen tog det några timmar innan han hade lämnat Moderaterna. I Socialdemokraternas fall är det fortfarande oklart om man kan pausa som riksdagsledamot och hänga lite med Hamas. Magdalena Andersson tycks inte kunna bestämma sig.

Jamal El-Haj, socialdemokraten som trotsade sitt parti och gick på konferens med terrorklassade Hamas är fortfarande både riksdagsledamot och socialdemokrat. Han kommer att få ett samtal med partiet. Ett samtal.

Hamas har en hjältebegravning. Den döde var en av flera terrorister som angrep och dödade en kvinna och hennes döttrar i deras bil. Foto: Majdi Mohammed/TT

Moderaterna kunde agera fort. Vad hindrar Socialdemokraterna? 

Hjort: Varför tvekar Magdalena Andersson om Hamas? 

Lena Anderssons grötartikel har vantolkats i så många varv att man blir snurrig, men det självklara, att det var ett svar på den andra Anderssons första majtal, vill ingen alls ta i. Inte heller i att ett potentiellt konkret problem diskuteras som vore det medelklassvänsterns godhetskänslor som låg i vågskålen, snarare än det socialdemokratiska tolkningsföreträdet. Men varken röda eller blå imponerar i denna osmakliga sylt- och grötblandning, skriver Ann Charlott Altstadt.

Glädjen över att få tillfälle att hänge sig åt avsiktliga vantolkningar överträffas endast av egokicken att inför allas åsyn triumfera moraliskt. Eller hur ska man annars förklara alla dårdebatter som brakar loss var och varannan dag?

Ann Charlotte Altstadt är inte imponerad av det debattidustriella utfallet av havgregryns-gate. Foto: Karl Gabor / Ella Olsson (CC BY 2.0)

Drevdebatt enligt manus och varken röda eller blå imponerar i denna osmakliga sylt- och grötblandning.

Altstadt: En grötig skendebatt för röda och blå lingon

Riksrevisionen visar i en ny rapport att de skatteomläggningar som skett under det senaste decenniet har haft goda effekter. Över 100 miljarder mer till medborgarna och 25 000 nya jobb. Det är en linje som Tidöpartierna borde stå fast vid och låsa sig vid i ett andra avtal för den ekonomiska politiken.

Det damp ner en rapport. Riksrevisionen har granskat förändringarna i skattesystemet mellan 2011 och 2023.

RRV visar att politiken har varit framgångsrik. Foto: Jessica Gow/TT

Tidöpartierna borde ta fram ytterligare ett avtal för den ekonomiska politiken. 

Hjort: Tidöavtalet behöver en ekonomisk plan

Det kan finnas en mängd skäl till att barn går hungriga, och åtskilliga av dem avhjälps inte av höjda bidrag. Och problemets omfattning borde kartläggas av Socialstyrelsen innan vi börjar ropa efter våra ideologiskt betingade favoritåtgärder, skriver John Gustavsson.

Författaren Lena Andersson har efter en uppmärksammad text i Svenska Dagbladet blivit föremål för ett drev. Andersson hade fräckheten att påpeka att det, inflationen till trots, faktiskt finns många billiga livsmedel som kan täcka näringsbehovet för både barn och vuxna. Om barn svälter i Sverige så beror det alltså enligt Andersson på föräldrarna, inte på ekonomiska klyftor eller fattigdom i allmänhet.

Författaren Lenda Anderssons föreslagna havgregrynsgröt till frukost föll inte i god jord hos alla. Foto: Björn Larsson Rosvall /TT

Omfattningen borde kartläggas innan vi börjar ropa efter våra ideologiskt betingade favoritåtgärder.

Gustavsson: Om Lena Andersson och varför barn går hungriga

Med början under 1950-talet såg Latinamerika en okontrollerad urbaniseringsvåg som överbelastade sociala vävar och statsapparatens funktioner. Privata företag och kriminella gäng tog över rättsapparatens skyddsarbete och världsdelen har sedan dess världens värsta mordstatistik. Vi i Sverige har all anledning att begrunda fenomenet, skriver Per Brinkemo.

Tänk dig själv att i ditt kvarter byts dina grannar ut. De du brukade heja på är inte längre kvar, några andra flyttar in. De nya kommer du sannolikt inte lära känna. Ni talar inte ens samma språk. Flera andra flyttar ut, åter andra flyttar in i hög takt.

Demografiska omvälvningar innebär att statsapparaten riskerar bli akterseglad. Foto: Johan Nilsson/TT

Våldsam urbanisering skapade Latinamerikas mordstatistik och det är inte konstigt att det börjat smälla i Sverige.

Brinkemo: Demografiska revolutioner genererar skenande våld

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Jamal El-Haj deltog i helgen på en konferens med nära kopplingar till Hamas. Trots att det hade förklarats olämpligt trotsade han partiledningen och visade sitt stöd för konferensen. Det borde vara helt självklart att varje partimedlem, än mer riksdagsledamöter, som uttrycker något slags sympati eller förståelse för Hamas utesluts omedelbart. Men han tycks inte ha gjort Andersson så arg att han hotas med uteslutning.

Sex riksdagsledamöter ställde upp som reklam för en Palestina-konferens som är närstående terroristorganisationen Hamas. Det är anmärkningsvärt, inte minst som en av de sex – Socialdemokraten Jamal El-Haj – struntade i att partiet inte ville att han skulle gå, utan gick ändå.

Hamas är terroristklassade i stora delar av världen. Foto: Adel Hana/TT

Varför Andersson inte sätter ner foten är både uppenbart och en gåta. 

Hjort: Varför är inte El-Haj redan utesluten? 

Jonathan Kärres härvidlag berömda tweet med efterspel berättar inte bara om Gröna Lund – utan om en realitet i många delar av Sverige. För att förstå stöket som uppstår i dagens Sverige måste man förstå att detta dominansbeteende är ett vanligt språk i Mellanöstern, varifrån närmare en miljon invandrare härstammar, skriver Luai Ahmed.

<div>
 För några veckor sedan skrev Björn Törnvall en briljant text i Bulletin som konstaterade att man inte kallar en spade en spade i Sverige. Det är tragikomiskt sant. I Sverige kallar man inte en spade en spade. Man kallar en spade för en spindel, eller en fritidsgård, eller en socioekonomisk förutsättning, men aldrig en spade.
</div>

Foto: Timmy Augustsson, Claudio Bresciani / TT

Jonathan Kärres härvidlag berömda tweet berättar inte bara om Gröna Lund utan om Sverige. 

Ahmed: Gröna Lund-gate är Sverige-gate

Sedan Högsbo bibliotek publicerade en bild på ett par av Lena Anderssons böcker som utgallrats, uppstod en debatt kring bibliotekens roll. Vill man undvika att offentlig verksamhet politiseras måste man undvika att alls politisera den, men biblioteken har redan fått i uppdrag att ingå i ”värdegrundsarbetet” och då är det inte förvånande att de har svårt att sätta gränsen.

Efter Lena Anderssons artikel om att föräldrar bär ansvar om deras barn hungrar gick debatten ganska het under ett par dagar. Som ofta angreps snarare saker som inte sades än själva problemet, vilket gör att svensk debatt ofta mer handlar om att markera position än att försöka lösa problem. Det är något som är sorgligt. Svensk politik är som en dysfunktionell familj, men aggregerad till nation.

Kanske är det en radikal tanke att bibliotek ska begränsa sig till att låna ut och förvara böcker. Foto: Paul Wennerholm/TT

Lägger vi på andra uppgifter, politiska, så kan vi inte bli förvånade över att verksamheten blir politisk. 

Hjort: Bibliotek är till för böcker, inte för värdegrund

Det må vara förståeligt att ledaren för ett liberalt parti som i opinionsmätningarna ligger under riksdagsspärren känner ett behov av att hårdmarkera i olika frågor. Samtidigt döljer detta den samsyn som finns om regeringsarbetet mellan Tidöpartierna, ett samarbete som inte borde riskeras lättvindigt. Något även SD borde begrunda, som har sina egna problem med opinionsiffrona, skriver August von Seth.

I detta spända politiska läge måste Tidöpartierna lära sig att kroka arm och uppvisa enad front mot den hetsande politiska oppositionen. Detta gäller synnerligen Liberalerna och deras partiledare Johan Pehrson, men också SD till viss del – båda partier som befinner sig i en krånglig opinionsmässig situation.

Borde Åkesson och Pehrson lära sig hantera meningsskiljaktigheter internt snarare än för öppen ridå? Foto: Pontus Lundahl/TT

Påhopp Tidöpartierna emellan må vara förståeliga, men är på inget sätt konstruktiva. 