Staten kan lösa få problem, men skapa åtskilliga. Västs formel för lyckade samhällen bygger på individernas, företagens och familjernas frihet att själva styra och ställa – och ibland misslyckas. Den allting planerande offentligheten som allt fler ropar på för hjälp, presterar dåliga lösningar och skapar kostsamma byråkratier och resignerade människor, skriver Torsten Sandström.

Vänsterns partier gillar att stat och kommun ökar sin makt och att allt fler beslut överlämnas i det offentligas händer. Förvisso kräver ett komplext samhälle ingrepp från det allmännas sida. Men bara viljan och vanan att ständigt ropa på lagstiftning och fler beslut från politiker är oroande. För att inte tala om ord som hyllar ”det starka samhället”. Läs även: <a href="https://bulletin.nu/lidstrom-sverige-borde-infora-fri-asiktsbildning">Lidström: Sverige borde införa fri åsiktsbildning</a>

Staten och planeringen är inte lösningen på alla problem. Foto: Ofer Maimon Gralvik

Alltför enkla budskap om planerad ordning vinner dagligen terräng i vårt land. I detta ser den klarsynte tyvärr frihetens dödsryckningar.

Sandström: Vänstern vill planera västvärlden till döds

Statsvetenskapens raison d’être ligger i dess kritik av politik, stat och statsskick, men alltför många statsvetare verkar se sig själva som en del att det system de borde analysera, kritisera och förslå reformer för, skriver Torsten Sandström.

Sin roll vid världens universitet har statsvetenskapen erövrat enkom för att studera och kritisera politikens och statens utveckling. För detta betalas stora forskningspengar från offentliga kassakistor varje år. Just närheten till detta guld gör det nödvändigt att företrädarna för ämnet political science ivrigt agerar som kontrollörer av staten och den politiska klass som styr den. Om inte detta sker riskerar statsvetenskapen att bli politikens fånge.

Statens hjärta och ett önskvärt mål för analys. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Alltför många statsvetare verkar se sig själva som en del att det system de borde analysera, kritisera och förslå reformer för.

Sandström: Statsvetarna måste ta sin profession på allvar

Amerikanska juridiska beslut debatteras allt högljuddare i Sverige. Men Högsta domstolens uppgift i USA är bland annat att skydda medborgarna från klåfingriga myndigheter. I Sverige har vi ofta gummiparagrafer som ger myndigheter stort svängrum. Vilket är egentligen bäst ur ett rättsstatsperspektiv? frågar Torsten Sandström.

För att en statlig myndighet ska ha rätt att ställa krav på en medborgare eller ett företag måste myndigheten ha stöd i lag. Detta är ingen nyhet. Men det är en synnerligen viktig rättsstatlig princip i ett västerländskt samhälle. Myndigheten ska inte kunna tillskansa sig rätt mot den enskilde tolkningvägen och påstå att en författning ger myndigheten besluträtt. Saken rör nämligen den enskildes frihet. Det offentligas makt ska med andra ord hålla sig inom lagarna, helst med råge.

USA:s Högsta domstol genererar inte sällan svensk politisk debatt. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Frågan är om det är USA:s eller Sveriges sätt att delegera beslutsrätt till myndighet som optimalt för en rättsstat.

Sandström: Svenska journalister politiserar om juridik i USA

Det finns goda skäl att ta klimatfrågan på allvar, men det höga tonläget gör en lite misstänksam, inte minst när det kommer till stora organisationer som FN. Reglering av energiproduktion sätter onekligen en del planekonomiska verktyg i händerna på hågade politiker, skriver Torsten Sandström.

<div>
 Även om FN:s klimatpanel IPCC har något klokt att säga om CO2-utsläpp och dess inverkan är frågetecknen många. Det har jag skrivit om åtskilliga gånger tidigare och lämnar därför denna tråd åt sitt öde tillsvidare. Istället vill jag försöka förstå varför klimatskräcken så fundamentalt fått ett grepp över flera av västvärldens nationer. Handlar det verkligen enbart om CO2-frågans vetenskapliga implikationer för framtiden? Eller kan det finnas andra skäl av mer renodlat politisk natur?
</div>

Olof Palme var en gång i tiden en varm kärnkraftsanhängare. Foto: TT Nyhetsbyrån

Reglering av energiproduktion sätter onekligen en del planekonomiska verktyg i händerna på hågade politiker.