Orden i rubriken sjöngs som bekant av Hoola Bandola Band under 1970-talet. Då rörde det sig om kritik av kapitalismen och plädering för ett kommunistiskt Sverige. Nu när sovjetsamhället gått i graven måste man ändå fortsätta att fråga sig vem man kan lita på.

Orsaken är att vi numera lever i mediernas samhälle. Medieföretagen verkar nämligen inte längre för kritisk och hårt faktabaserad analys av samhället, utan sysslar med ämnen (eller varor) som medieföretagen själva levererar och tjänar pengar på, nämligen teve, film, streaming, sport, bilar, bostäder osv. I tidningarna bereds vägen för dessa kommersiella produkter vilka mediehusen – ofta i andra delar av sina rörelser – skapar profit av. Press, radio och teve domineras på så vis numera av medieindustrins egna intressen. Något som påminner om en evighetsmaskin.

Medierna har slutat att granska samhället och sprider i stället åsikter

Sandström: Vem i hela världen kan man lita på?

Socialdemokraterna bär ett stort ansvar för den stigmatisering av halva väljarkåren och därmed följande polarisering som vi sett i många år nu och som efter valet fortsätter med oförminskad styrka.

På ledarsidan i DN 25/11 utropar Lisa Magnusson: Vem vill dejta en SD:are?

Gatuscen från Tammerfors efter strider under finska inbördeskriget 1918 Foto: TT

Demoniseringen av meningsmotståndare leder till splittring, i värsta fall folkmord. 

Sandström: Socialdemokratin polariserar Sverige

Svenska och internationella lagar ger inte stöd åt medborgare som vill stämma svenska staten för att inte uppnå klimatmål, hur gärna professorn i juridik Jonas Ebbesson än vill att det ska vara så, skriver Torsten Sandström.

I en <a href="https://www.svd.se/a/xgmOVp/statens-klimatansvar-kan-provas-i-domstol">debattartikel i SvD</a> pläderar juridikprofessor Jonas Ebbesson vid Stockholms universitet för möjligheten att vid svenska domstolar stämma staten för att samhällsledningen har åsidosatt sitt ansvar enligt åtaganden i skilda miljödokument. Han räknar upp flera internationella avtal eller konventioner som den svenska staten skrivit under. Han pekar också på den svenska Regeringsformen (RF) och den författning som upphöjt Europakonventionen om mänskliga rättigheter till svensk lag. Slutligen ordar han om ett par utländska domstolsavgöranden som han tycks mena ger honom stöd även i vårt land.

Svenska och internationella lagar ger inte stöd åt medborgare som vill stämma svenska staten för att inte uppnå klimatmål

Sandström: Klimatjuridik på lågvatten

Den politiska klassens existens ses som självklar och diskuteras livligt i många länder, men i Sverige talas det inte om saken, och inte ens statsvetarna verkar intresserade. Till stor del förklaras det av socialdemokratisk hegemoni, skriver Torsten Sandström.

Ibland måste jag nypa mig i armen för att känna efter om jag existerar. Ofta gäller saken den närmast totala frånvaron av en debatt om den politisk klassen i Sverige. Möjligtvis är det så att många svenskar tycker att det är ett problem som nationen tyvärr måste dras med. Men det verkar som själva orden ”en svensk politisk klass” är tabu. Utomlands förekommer begreppet ofta i samhällsdebatten. I vårt land tycks tyvärr enbart klasserna arbetare och kapitalister existera och kunna diskuteras. Och kanske medelklassen.

Ståndsriksdagens avskaffande 1865. Ill: Okänd, public domain

Det är tyst om det svenska politiska frälset, kanske inte konstigt då dess privilegier är djupt rotade i det socialdemokratiska samhällsbygget.