Vi lever en tid där journalistiken primärt är upptagen av sig själv och av medieutbudet och dess produkter i stort, av fenomen som ligger långt från folkflertalets vardag och dess konkreta problem. Och som därtill vanligen ges en vänsterdoftande spinn, skriver Torsten Sandström.

Jag slukar dagligen åtskilliga svenska medier, framför allt de stora morgontidningarna liksom den radio och teve som vi alla tvingas finansiera. Och naturligtvis hittar jag goda journalister och fina reportage. Men de tillhör tyvärr undantagen. Den bild som till vardags presenteras är nämligen ytterst problematisk. Det vi ser lever alltså inte upp till det gamla fina idealet, kritiska berättelser som sakligt byggts under. Den tredje statsmaktens medier håller således på att somna in. Vi möter i stället unga journalisters bilder av sig själva och det samhälle de personligen önskar se.

Sysslar dagens journalistik mest med självbespegling? Foto: Florian Plag (CC BY 2.0)

Till den eskapistiska självbespeglingen kommer ett tillrättalagt politiskt budskap som lutar åt vänster.

Sandström: Mediasamhällets självupptagna navelskåderi

Begreppet armlängds avstånd har främst handlat om att en kulturpolitisk vänsterhegemoni velat sopa all diskussion om den offentligt finansierade kulturverksamhetens innehåll under mattan. Dess motsats – detaljstyrd kulturpolitik – har historiska exempel som förskräcker. Låt oss skrota begreppet och faktiskt diskutera kulturpolitik på allvar, skriver Torsten Sandström.

Just nu drar det visst ihop sig till något av ett kulturkrig, alltså en hätsk diskussion om kulturarbetares frihet att bestämma vad som ska visas på samhällets offentligt finansierade muséer, konsthallar, bibliotek, teatrar och liknande inrättningar. Den ena sidan i bataljen, den politiskt korrekta, menar något förenklat att politikerna ska fatta beslut om finansieringen, men sedan lämna innehållet till kulturarbetarna.

Dragqueens har blivit symbolen för det uppblossade kulturkriget. Foto: Evan Agostini/AP/TT

Just nu drar det visst ihop sig till något av ett kulturkrig, och begreppet grumlar diskussionen.

Sandström: Skrota ”armlängds avstånd” inom kulturpolitiken

I en debattartikel i DN och senare i en tevesänd partiledardebatt tar Magdalena Andersson i för kung och fosterland och för allt vad tygen håller, och såväl anklagelser som invektiv haglar över den sittande regeringen. Men den tidigare statsministerns absurda överdrifter är ett tecken på desperation, och att S sjunger på näst sista versen, skriver Torsten Sandström.

Den 7 maj lät DN sin favoritpolitiker komma till tals på debattsidan. Alltså inte Liberalernas partiledare ledare förstås, utan den tidigare statsministern Magdalena Andersson. Detta under den något dramatiska rubriken ”SD:s högerregim hotar grunderna i vår demokrati”.

Magdalena har tagit i från tårna på sista tiden. Foto: Pontus Lundahl/TT / Skärmavbild DN

I en debattartikel i DN och senare i en tevesänd partiledardebatt tar Magdalena Andersson i för kung och fosterland. Tyvärr.

Sandström: Arga Anderssons demagogi splittrar nationen

Att köpa röster genom att utlova vissa väljargrupper penningflöden som ska betalas av motståndarsidans väljare via skattsedeln är en form av trolöshet mot huvudman och urgröper det förtroende för politiken som är demokratins livsluft, skriver Torsten Sandström.

Den som är politiker anförtros ett stort ansvar. Efter bästa förmåga ska han eller hon hushålla med folkets pengar. Signalen borde alltså vara försiktighet och sparsamhet i och med att andra ska tvingas betala. Man kan kanske säga att brottet ”trolöshet mot huvudman” beskriver hur ett politiskt uppdrag inte bör gestaltas, ergo hur det bör gå om förtroende missbrukas:

Politisk klientelism är ingen ny företeelse, här en satirteckning från 1889. Ill: Joseph Keppler (public domain)

Man kan kanske säga att brottet ”trolöshet mot huvudman” beskriver hur ett politiskt uppdrag inte bör gestaltas?