New Yorks borgmästarkandidat Zohran Mamdani har gjort något som borde vara otänkbart i ett land som drabbats av 11 september: han har vänt upp och ned på offrens och förövarnas roller. När han i sitt kampanjtal vädjar till “Muslimerna i New York” och berättar om sin moster som inte vågade bära hijab efter 9/11, förskjuts fokus från de tusentals döda – till de som delade förövarnas tro. Det är inte bara en moralisk inversion. Det är en symbol för en västerländsk självutplåning.

Zohran Mamdani är inte vem som helst. Han är son till den ugandiske professorn Mahmood Mamdani, som hävdat att Adolf Hitler inspirerades av USA:s behandling av ursprungsbefolkningen och att självmordsbombare bör ses som “soldater”. En familj som flydde diktatur och fann frihet i Väst – men som nu använder samma frihet för att angripa dess grund. 
 När Mamdani ställer sig framför väljare i New York och säger: “Jag vill tala till min mosters minne, hon som inte vågade ta tunnelbanan efter 11 september eftersom hon inte kände sig trygg i sin hijab” – är det en känslomässig manipulation. Hans moster är det verkliga offret, antyds det. Inte brandmännen som dog. Inte kontorsarbetarna som hoppade från 100:e våningen. Det är ett politiskt trick som vänder skuld till offerstatus och gör västvärlden skyldig till att känna oro inför islamismens symboler – mitt i ruinerna av World Trade Center. 
 Efter 9/11 gjorde George W. Bush detsamma, när han förklarade att “Islam är fred” medan röken ännu steg från Ground Zero. Det var en ideologisk kapitulation som blev startskottet för den liberala självbedrägeriets era. I stället för att reflektera över den religiösa och kulturella drivkraft som låg bakom attentaten ökade USA sin muslimska invandring fyrfaldigt. I dag har New York en befolkning där 20 procent inte talar engelska och 38 procent är födda utanför landet. Det är inte längre en smältdegel – det är en demografisk omvandling som förändrar stadens själ. 
 Mamdani är dess produkt: en ny sorts västerländsk politiker som föraktar den civilisation som format honom. Han talar om “universell barnomsorg”, “gratis kollektivtrafik” och “hyresstopp” som om ekonomiska lagar kan upphävas med en gest. Men det är inte ekonomin som är kärnan i hans budskap. Det är ideologin. En vision där staten ska ge, folket tiga och historien raderas. 
 Samma New York som en gång reste sig ur askan efter 9/11 – nu applåderar en kandidat som vägrar säga det mest grundläggande ordet i mänsklig anständighet: tack. Tack till landet som tog emot hans familj. Tack till systemet som möjliggjorde hans frihet. Tack till de miljoner amerikaner som inte brände moskéer, utan öppnade dörrar. Men det tackordet kommer aldrig. För i Mamdanis värld är tacksamhet en svaghet. Offerrollen är maktens språk. 
 Den västerländska civilisationen står nu inför sitt mest subtila hot. Inte bomber, utan berättelser. Inte invasioner, utan ideologier som urholkar de värden som en gång gjorde Väst starkt: självrespekt, sanning, och förmågan att skilja rätt från fel. 
 När Zohran Mamdani nu står på tröskeln till att styra staden som symboliserar frihetens hjärta, är det inte längre bara New York som står på spel. Det är vår förmåga att se skillnad mellan den som räddar – och den som river.

Zohran Mamdani vid ett valmöte i Bronx moské i fredags Foto: Ted Shaffrey/AP/TT

Holmgren: Zohran Mamdani och den omvända moralen i New York

Det venezuelanska folket vill ha frihet, men regimen behåller makten med våld, propaganda och narkotikapengar. När SVT-journalister säger ”så kallade knarkbåtar” om fartyg som bevisligen är del av en dödsmaskin har sanningen återigen lagts åt sidan, skriver Paul Holmgren.

Jag minns när jag första gången kom till Venezuela i slutet av åttiotalet. Jag hade just gift mig med en venezuelanska och när vi steg av planet möttes vi av värme, musik och familj. Hennes mamma och pappa, fem syskon – alla med en glöd som bara finns hos människor som tror på livet.

Paul Holmgren och årets nobelpristagare, flagghållaren María Corina Machado, till höger. Foto: Privat/Cristian Hernandez/AP/TT

SVT förvrider sanningen om ”så kallade knarkbåtar”

Holmgren: Venezuela – landet som förtjänade bättre

Vem är det som egentligen bär ansvaret när projekt som Northvolt och Stegra går mot stupet och när visioner för framtiden blir skuldfällor? Den så kallade gröna industriella revolutionen har blivit en perfekt storm. Det rör sig inte längre om företagsfiaskon – utan systemfel, skriver Paul Holmgren.

De kallar det framtiden. En ny industriell revolution. Fossilfritt stål, vätgas, batterier och gröna investeringar som sägs rädda klimat och välfärd. Politiker står på scenen och ler. EU applåderar. Kapitalet flödar. Svenska medier skriver som om räddningen redan vore här.

Montage. Bild: Privat/Joakim Ståhl/SvD/TT

Skulle rädda klimatet – har gjort precis tvärtom

Holmgren: Vem bär ansvaret för Stegra och Northvolt?

Jämförelsen mellan böneutrop och kyrkklockor är en bristfällig sådan. Medan kyrkklockorna är en kulturell signal så är böneutropet en bekännelse, skriver Paul Holmgren.

Det hörs allt oftare röster som kräver att muslimska böneutrop ska tillåtas på samma sätt som kyrkklockor. Argumentet är till synes logiskt – religionsfrihet, likabehandling – men bygger på en missuppfattning. Sverige är ett land där religionsfriheten skyddar tron, inte rätten att fylla det offentliga rummet med religiösa budskap.

Montage. Bild: Privat/Janerik Henriksson/TT

Kyrkklockorna är ett kulturarv – böneutropet en bekännelse