De kallar det framtiden. En ny industriell revolution. Fossilfritt stål, vätgas, batterier och gröna investeringar som sägs rädda klimat och välfärd. Politiker står på scenen och ler. EU applåderar. Kapitalet flödar. Svenska medier skriver som om räddningen redan vore här.

Men bakom kulisserna växer ett annat berg – av skulder, luftslott och svek.

Stegra skulle göra fossilfritt stål med vätgas. Verkligheten luktar bränt kapital. Ordföranden Harald Mix har hoppat av. Trots att 85 miljarder redan förbrukats krävs ännu mer pengar för att hålla drömmen vid liv. Boden, kommunen som satsade allt, har 120 000 kronor i skuld per invånare. Det som skulle bli framtiden blev en ekonomisk tragedi. Frågan är: vem bär ansvaret när visioner blir skuldfällor?

Det gröna skiftet har blivit en perfekt storm för politiska karriärer och finansakrobatik. EU:s Net Zero-plan har öppnat portarna för satsningar där pengar försvinner snabbare än någon hinner fråga hur mycket el som faktiskt behövs.

Magdalena Andersson manar i sin besserwisserton fram hundratals miljarder. Kapital ska flöda, industrin blomstra, Sverige bli bäst i klassen.

Samtidigt sitter vinnarna redan redo – riskkapitalisterna med färdigknoppade bolag och optionsprogram. De vet hur man rider på en trend. Och när kurvorna vänder nedåt är de redan ute – med vinsterna säkrade.

Vi andra, skattebetalare, pensionärer och fondsparare, sitter kvar med notan. AP-fonder, kommunala pensionspengar och statliga garantier används för att finansiera experiment utan affärslogik.

För näringslivet kan vilja sälja in visioner – det är deras roll. Men politiker får inte leka riskkapitalister med andras pengar. De saknar kompetens och erfarenhet för att bedöma risk, men ändå agerar de som om “mod” vore en merit. I verkligheten är det friskt vågat, allt förlorat. Risken ska aldrig ligga på folket – den ska bäras av dem som tror på projekten och vågar satsa sitt eget kapital.

Det mest oroande är att systemet nu skyddar sig självt. En ny lag urholkar offentlighetsprincipen.

Från 1 december 2025 kan uppgifter om “strategiska nettonoll-projekt” hemlighållas – just de gigantiska klimat- och industrisatsningar som finansieras med skattemedel. Kritiker varnar för mörkläggning av kostnader, miljöeffekter och villkor i projekt som Stegra och Northvolt.

Efter två gigantiska misslyckanden borde slutsatsen vara självklar: stopp och belägg. Vi måste öka insynen – inte minska den. Ju större och mer riskfyllt projekt, desto större öppenhet. Att gå åt andra hållet är inte bara kortsynt, det är ett hån mot skattebetalarna.

Det här är lagstadgad statlig korruption. I stället för att lära av misstagen och stärka granskningen inskränker man offentlighetsprincipen, som om mörker löste inkompetens.

Det här är inte längre ett företagsfiasko utan ett systemfel. Politikerna skyller på marknaden, marknaden på politiken, och medierna spelar med. Ordet är bedrägeri – ekonomiskt, moraliskt och intellektuellt. Den gröna framtiden byggs inte av stål, utan av lån, lögner och luft.

Och det ironiska är att dessa “fantastiska” projekt – Northvolt och Stegra – som skulle rädda klimatet – har gjort precis tvärtom. De har resulterat i miljarder av förlorade skattekronor och ökade utsläpp.

Tack, politiker – bra jobbat.