Den svenska Natodebatten blir allt mer egendomlig när Magdalena Andersson nu verkar öppna för att stödja ett svenskt medlemskap redan i sommar. Och grunden för beslutet tycks väldigt märklig.

När Ryssland inledde sin invasion av Ukraina så höll socialdemokratin fast vid sitt nej till Nato. Sverige skulle inte bli medlem. När Finland började röra sig fortsatte socialdemokratin allt hålla fast vid sitt nej. Utöver en svag glimt, när Andersson sa att dörren till ett Natomedlemskap inte är stängd för alltid, verkade socialdemokratin fästa mer vikt vid den interna stämningen än den svenska säkerhetspolitiken. Att undvika en större konflikt inom socialdemokraterna har prioriterats före säkerheten för Sverige. 
 Skeendet påminner om hur Magdalena Andersson hanterade kraven på att Sverige skulle skicka försvarsmaterial till Ukraina. Svaret då var nej, nej, sen kanske och sen gick det jättebra. 
 I närmare femtio år hade socialdemokraterna stöd av en bit över 40 procent av folket. De styrde i praktiken landet själva och den viktigaste politiska debatten var sannolikt den interna i socialdemokraterna. Det sägs att till och med att bastumetaforen, om hur kvinnor stängs ute från frågor som avgörs i bastun, syftar på Bommersvik. Sant eller ej med talesättet så avgjordes mycket av svensk politik snarare inom socialdemokratin än genom diskussion i riksdagen.

Magdalena Andersson och Finlands Sanna Marin i Stockholm den 13 april Foto: Paul Wennerholm/TT

Om man inte kan vinna med den egna politiken byter man så att man är på den vinnande sidan.

Hjort: Nej, nej, kanske och sen går det jättebra

Vapnen som gavs till Ukraina följer ett politiskt mönster hos Socialdemokraterna som går igen om och om igen. I det här fallet var det först nästan omöjligt, sedan helt emot praxis för att tillslut vara helt självklart att vi skulle ge vapen. Lyckligtvis gick det ganska snabbt den här gången.

Med frågor som mobiltelfoner i skolan, migrationsfrågor och annat är det oftast längre tid från att socialdemokratin hånar en position till att de själva omfamnar den. Ibland ett par år, i vissa fall upp mot ett decennium. Men mönstret finns där. 
 Ofta är förklaringen ganska enkel. En vänsterflygel i Socialdemokratin som är väldigt idealistisk och vill föra en politik snarare utifrån hur läget borde vara än hur det är; elever borde vilja lära i skolan, migrationen skulle ske lätt och integrationen snabb och ingen i världen borde vara ond och vilja föra krig. 
 Sannolikt kommer Nato bli ytterligare en sådan fråga. Det kommer att ta något år att tvinga in vänsterflygeln i ett ja och då byts uppfattningen snabbt. 
 Dagens position – att Sverige inte skall gå med för att det destabiliserar säkerheten – kommer att börja glida, antingen genom att Ryssland besegras grundligt i Ukraina eller också kommer säkerhetspolitiken att kräva det.

Finlands president Sauli Niinisto i samtal med Storbritanniens Boris Johnson i tisdags, medan Magdalena Andersson ser på. Foto: Neill Hall/TT

Alla i Sverige betalar ett högt pris för en konflikt inom Socialdemokratin.

Hjort: Tillvänjningen har börjat – snart byter Socialdemokraterna åsikt

Sverige riskerar dryga böter för sin oförmåga att implementera EU:s vapendirektiv. Men text-tv får det att låta som att det är riksdagen som trilskas, när det helt omvända är fallet, skriver gästkrönikören Klas Hjort.

Text-tv rapporterar (10/2) att Sverige riskerar att dras inför EU-domstolen om inte vapendirektivet implementeras omgående. Vapendirektivet är ett EU-direktiv som fastslår minimikraven för lagligt innehav av civila vapen.

Text-tv vinklar nyheten om vapendirektivet på ett regeringsvänligt sätt, enligt krönikören. Foto: Skärmdump SvT Text

Sverige riskerar dryga böter för sin oförmåga att implementera EU:s vapendirektiv, men det är regeringen och inte riksdagen som trilskas.

Klas Hjort: Public service mörkar om regeringens obstruktion mot riksdagen

Skatter på drivmedel och el har nått så absurda nivåer att det finns en politisk diskussion om man temporärt ska sänka skatten eller möta de höjda priserna med bidrag. Det är närmast parodiskt att föreslå bidrag för att kunna betala skatten.

På engelska säger man ofta: It’s not a bug, its a feature. Alltså att det som sker inte är ett fel utan en funktion. Prisnivåerna i dag är inte något som regeringen vill ändra reglerna för att få bort, utan ge ett bidrag så att den politiska krisen mildras. Det är inte en buggfix utan en temporärt nedtonad funktion. 
 Priserna är inte olyckor i arbetet som råkat hända. Det är högst medvetna beslut som ligger bakom att det har blivit så dyrt. Både i form av stängd energiproduktion och skattesatserna. Givetvis finns det fler faktorer som spelar in men hade regeringen velat ha låga drivmedelspriser och elpriser hade det varit enkelt att sänka skatterna. 
 En central del av den gröna omställningen och den gröna skatteväxlingen är att med ekonomiska drivkrafter minska konsumtionen av oönskade varor och tjänster. I det här fallet drivmedel och elektricitet. Ju högre skatter desto mindre vill och kan vi konsumera. Ju mindre produktion desto mindre att konsumera och även högre pris. Helt enkelt gör politiken det svårt att konsumera det de inte vill att folket skall konsumera. Högst medvetet. 
 Hårdast drivande bakom detta är Socialdemokraterna och Miljöpartiet och det är därför inte förvånande att regeringen föreslår ett temporärt bidrag i stället för att sänka skatten permanent. Tanken är att priset inte är fel, utan höjningarna skedde för snabbt och det behövs därför en temporär lindring i stället för att ändra på beskattningen. Att de inte pratar om en förändring av regler och beskattning är en tydlig signal om att de i grund och botten står bakom hur det ser ut.

De höga bensin- och elpriserna beror på medveten politik och är ingen slump.