Att Nobelkommittén även i år väljer att exkludera Jimmie Åkesson spär på en politisering kring priset och bidrar till en polarisering. Priset borde vara allas pris i stället för en debatt där det finns en för och emot. Redan nu sprider sig debatten om vilka som bör och inte bör få komma och vem som egentligen är värst.

Nobelfesten och Åkesson är en komplex fråga. Den börjar alltmer dela folk i två grupper och därmed politisera nobelpriset. Det är en privat tillställning som väljer sina egna gäster, men statschefen är närvarande och den sker i offentliga lokaler. Dessutom är Nobelpriset en av de centrala symbolerna för Sverige inom och utom landet. 
 Praktiskt sett är Nobelstiftelsen privat, den är mer än självfinansierad och den får välja sina egna gäster. Ingen kan kräva att få komma och hur många röster ett parti fått är inte viktigt för själva stiftelsen. De gör, precis som alla privata organisationer, som de vill. 
 Men frågan är långt mer komplex än så. Sociala medier visar, som så ofta, var det skaver hos folk. En person skrev att beslutet visar på stödet för humanism. Irans, Nordkoreas och Saudiarabiens ambassadörer ska inte tvingas sitta med Åkesson. 
 Det sätter fingret på ett av problemen i det här. Är verkligen Åkesson värst i rummet? Ens av svenskarna i rummet? Det går att problematisera där. Vänsterpartiet har sina kopplingar till Sovjet med deras massmord. 
 Ytterligare ett problem är litteraturpristagaren som anklagats för antisemitism. Ska judar som närvarar behöva vara i hennes sällskap? 
 Ambassadörer bjuds ofta in, trots att de representerar förtryckande regimer. Eller migrationspolitik som påminner om, eller är hårdare än, den svenska. Ardalan Shekarabi twittrade kritik mot att Iran bjuds in under de pågående morden och förföljelserna på kvinnor, demokrater och minoriteter. 
 Där finns också en märklighet. När Sverigedemokraterna gick från att vara mytiska, ett blankt papper som alla kunde projicera sin vision på, till att faktiskt utforma politik, blev det en politik som till och med Magdalena Andersson kunde instämma i stort med. I de stora områdena – kriminalpolitik, migration, integration har Socialdemokraterna i stort accepterat Tidöavtalet. Deras konfliktyta är ekonomi och välfärd. Snabbt efter valet backade delar av fackrörelsen och öppnar för kontakt. Pratet om hot mot demokrati är numera begränsat till Henrik Arnstad och Annika Strandhäll. 
 Kanske är det därför Nobelkommittén väljer att i stället antyda att det handlar om synen på vetenskap som förhindrar Åkesson att närvara. Av många uppfattat som ett slags bestraffning för Julia Kronlid och Elsa Widding. Är det så är tanken på många sätt oklar – borde Åkesson ha tystat dem? Är det generellt så att de med en religiös syn på jordens skapelse är olämpliga? 
 Men den stora frågan är egentligen inte Åkesson och om han får gå på fest, utan en helt annan fråga. Nobelpriset har alltid varit en symbol för hela Sverige. Precis som kungahuset är det inte en symbol som någon grupp, parti eller andra kan göra anspråk på. Det är enande. 
 Att stänga ute ett parti, vilket inte skett tidigare, tar bort den enande funktionen och delar in folk i de som är för och emot. Där Nobelpriset tidigare bara var finns i dag en debatt om deras agenda. Det finns till och med en diskussion om Lars Heikenstens första beslut att utestänga hade en partipolitisk dimension. Så ska det givetvis inte vara. 
 Nobelpriset ska vara en enande symbol. Att vara precis som många uppfattar, en svensk symbol för alla. För att travestera Per-Albin: en symbol utan styvbarn. Annars kommer effekten av den att bli något annat. Det kommer att skapas mer debatt om vilka som ska få komma. Är Nyans välkomna om de kommer in i riksdagen? 
 Det enkla sättet att lösa frågan är att låta Nobelpriset vara opolitiskt. Det är rimligtvis inte en uppgift för kommittén att avgöra vem som är anständig eller inte. Varje sådan diskussion kommer att leda till nyanseringar och nya komplikationer. 
 Skiftet i ledning borde ha varit ett bra tillfälle att byta policy och göra det mer diskret. Nu kommer frågan att växa år för år och förr eller senare kommer Nobelkommitén att backa. Gissningsvis kommer Sverigedemokraterna att tacka nej ett eller ett par år med hänvisning till ett studiebesök hos en näverkonstnär som inte kan flyttas. Men förlåtelsen kommer även från det hållet. 
 Låt Nobelpriset återgå till att vara opolitiskt och låt i stället andra delar av samhället sköta diskussionen om vandel.

Allt mer av diskussionen inför Nobelfesten fokuserar på vem som inte får komma och därmed skapas två lag. Det är olyckligt att inte låta Nobelpriset vara enande. Foto: Charles Hammarsten/TT

Hjort: Låt Nobelfesten bli opolitisk

När fanatiker söker herostratisk ryktbarhet genom att vandalisera konst förstör de inte vårt stöd för olja. De visar inte hur farlig oljan är. I stället förstör de våra möjligheter att se äkta konst på nära håll och möjligheten att kunna se konst utan större säkerhetskontroller.

Fri entré på statliga museer är en fråga som böljat fram och tillbaka. Det införs av socialdemokrater och avskaffas av borgerliga. Socialdemokraterna, tillsammans med delar av kulturen, ser det som en demokratifråga. Att alla får tillgång till kulturen har en demokratisk sida. Om demokratin formas och försvaras på Nationalmuseum, Livrustkammaren eller liknande är nog svårt att säga. Men det låter inte så sannolikt.

Exakt ingen byter ståndpunkt om fossila bränslen för att de inte längre kan beskåda världens konstskatter i original.

Hjort: Vandalerna räddar inte miljön utan förstör museer

Under riksdagens allmänpolitiska debatt gick en socialdemokrat till attack mot skatteplanering. Men tystnaden kring de egna före detta statsråden som tagit ut hundratusentals kronor i statsrådspension, trots att de är riksdagsmän, är slående. Vill man vara i samklang med folkets moral är det där man ska börja kritisera.

I förra veckan hade riksdagen en allmänpoltisk debatt. Det är en av debatterna där ledamöterna får ta upp vad de vill. Sofie Eriksson, socialdemokratisk riksdagsledamot, höll ett anförande.

Per Bolund och Märta Stenevi är två av de före detta ministrarna som vardera tagit ut över en halv miljon kronor för omställningen att gå från regering till riksdag. Foto: Henrik Montgomery/TT

Politiker som tar hundratusentals kronor i pension slipper kritik när Socialdemokraterna vill visa radikalitet. 

Hjort: Socialdemokraternas girighet och hyckleri

När det blir tungt för Socialdemokraterna lyfts ofta Ingvar Carlsson fram. Det är en sällsynt dålig person att lyfta fram. Han umgicks med diktatorer, kunde inte välja mellan Gorbatjov och Reagan och svek balternas kamp mot sovjetisk ockupation. Att fota Carlsson vore ett bra steg för Socialdemokraterna att göra upp med sin historia.

Socialdemokraterna har en märklig ritual. När det krisar så skakar de fram Ingvar Carlsson, som säger något. Så ska det bli bra igen. Kanske är det en hyllning till en gammal patriark som alla kan enas kring. Kanske är det ett sätt att lindra fantomsmärtorna från tiden då Socialdemokraterna var ett 40-procentsparti. I vilket fall är det en märklig rit. Kanske finns det ett eko från förr när socialdemokratin var enad.

Ingvar Carlsson och diktatorn Robert Mugabe i Rosenbad strax efter att Carlsson tillträtt som statsminister. Carlsson besökte senare Mugabe i Zimbabwe. Foto: Rolf Hamilton/TT 

Att låta Ingvar Carlsson facebooka är osedvanligt dåligt omdöme med tanke på den kritik Socialdemokraterna riktar mot andra. 