När polisledningen är lamslagen av hanteringen av härvan av relationer, märkliga rekryteringar och anmälningar av trakasserier borde Gunnar Strömmer ta tillfället i akt och tillsätta en ny polisledning som faktiskt vill arbeta mot brott. Som ser det som sin viktigaste uppgift. Det skulle också ge en tydlighet om att i polisen är det kompetens snarare än kontakter som premieras.

Härvan kring polisledningen rullar vidare och media nystar upp mer och mer. Halva huvuden har börjat rulla. Först genom att Mats Löfving omplaceras och sen genom att Linda Staaf inte kommer att lånas ut till justitiedepartementet. Det är inte, ännu, riktiga bondeoffer, men blickarna börjar höjas. Liksom frågetecknen som börjar flockas kring rikspolischefen.

Gunnar Strömmer borde se till att vi har en polisledning som i huvudsak löser brott och inte är upptagna av en härva av nepotism och märkliga relationer. Foto: Jessica Gow/TT

Polisen borde ha en ledning som har sitt fokus på brottsbekämpning snarare än relationer. 

Hjort: Ta chansen, Strömmer!

Polisens oförmåga att hantera alla härvor kring Linda Staaf och Mats Löfving skapar både ett växande missnöje och ett sjunkande förtroende för polisen och framför allt dess ledning. Polisen måste hantera frågan på riktigt och inte försöka gömma sig bakom en utredning som kommer i slutet av april. Får inte folk svar är det stor risk att det i stället slutar med avgångskrav.

Inte olikt Titanic seglar Polismyndigheten genom natten. Och precis som i filmen står det en man och en kvinna i fören. Relationen är oklar men de bägge har blivit ett slags galjonsfigurer för nepotism inom polisen.

Härvans egentliga huvudpersoner. Rikspolischefen Anders Thornberg och ställföreträdande rikspolischefen Mats Löfving. Foto: Oscar Olsson/TT 

Polisledningens seglats över ett mörkt hav riskerar att sluta med en kollision med ett isberg. 

Hjort: Polisledningens Titanicresa

Det borde vara så att vad som sägs är det som värderas, inte vem som säger det. Men skillnaden blir pinsamt uppenbar när någon kring Dadgostar skriker jävla f*ttor när tv-kameran är på. SVT orkar inte ens säga vem som sa det utan låter det bero. Hade det varit på samma sätt om det var Ulf Kristersson?

Det sägs ibland att vänstervinklingen i media är en konspiratorisk tanke. Högern kräver sina perspektiv och blir upprörda. Det behöver inte tas på allvar. Ibland sägs det att det är de partierna som är i opposition som uppfattar media så. De vill att media ska dela deras kritik. Ställa deras frågor.

Så här såg inte pressuppbådet ut när media försökte få fram vem som sagt det. I stället nöjde sig SVT med att vidimera att det inte var Dadgostar. Foto:  Pontus Lundahl/TT

Det verkar viktigare vem som säger något än vad som sägs. 

Hjort: Att säga f*tta i TV

Jonas Gardells framträdande i tv-programmet ”30 minuter” blev snabbt ett skämt. Han medgav att han inte läst Tidöavtalet och då är det svårt att riktigt kunna bli tagen på allvar om man ska kritisera det. När han blir ifrågasatt återkommer han till att han är en kanariefågel i stället för att ha riktiga svar. Fenomenet är vanligt. Det viktiga är att få tycka. Att synas i media. Att ha på fötterna och veta vad man säger är mindre viktigt.

<div>
 Intervjun med Jonas Gardell i ”30 minuter” har förutsättningar att bli lite av en klassiker. Hans kommentar att han inte haft tid att läsa Tidöavtalet och att han knappt har tid att läsa sin mail är det som blivit mest känt. Men också det som är ett slags rubrik för inte bara Gardell utan både media och många andra tyckare.
</div>

Jonas Gardell verkar förvånad när han får följdfrågor och ombeds utveckla resonemang i stället för att få skratt. Foto: Christine Olsson/TT

Gardell verkar mer van vid skratt än följdfrågor. 