Nyligen rullades Owe-gate upp, där en journalist på TT omplacerades efter att ha tagit ställning politiskt. Innan dess var det en journalist som i sina anteckningar kallade Ebba Busch för ”Ebba-Slebba”. Är det undantag som uppdagades eller är de en del av en journalistkår som i stort ogillar maktskiftet?

Konflikten kring Owe Nilsson är intressant. En av veteranerna på TT, verksam i 38 år, slutar efter en konflikt om en tweet. När han började var Palme statsminister. Nu tystnar hans penna. Han kände sig sviken efter att ha kritiserat regeringen i en tweet. Efter att ha tagit ställning politiskt omplacerades han och då valde han att lämna företaget. Han uppfattade, sannolikt korrekt, att omplaceringen var en bestraffning.

Allt började med en artikel om hur Parisa Liljestrand avsåg göra med hågkomstresorna. Sedan drog det i väg när journalister tolkade ett svar utan att veta. Tolkningarna var väldigt talande. Foto: Lars Schröder/TT

Uppfattar journalister att demokratin är hotad eller att det bara har skiftat partier i regeringen? 

Hjort: I vilken värld lever journalister? 

Härvan kring Muharrem Demiroks kandidatur blir snårigare. I en kommentar på Facebook där han försvarar sig tonas våldet ner. Det är händelser och misstag snarare än brott. Samtidigt sprids domarna på nätet och det kommer att bli svårt för C med en sådan partiledare. Delvis för att uppmärksamhet kring hans brott kan komma att stjäla fokus från partiets politik, delvis för att det skulle vara svårt att bli minister med en sådan bakgrund. När den obligatoriska frågan ”Har du skelett i garderoben” ställs, går det då att svara att man gick in på ett skolcafé och skallade en kille oprovocerat så att han blödande föll ihop? Och efter att man sagt det sitta kvar?

Historien kring Muharrem Demiroks misshandelsdomar ser ut att bli hans fall, åtminstone från möjligheten att bli partiledare för Centerpartiet. Skulle det vara möjligt för Centerpartiet att ha en partiledare, och möjlig ministerkandidat, som har två misshandelsdomar mot sig?

Problemen för Demirok är uppenbara. Han kan inte ens säga att han vill slåss för att bli partiledare utan att det väcker skratt. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Demiroks misshandelsbrott kan få honom att förlora partiledarstriden

Hjort: Partiledarkandidaten och våldet

Regeringens första större del av paradigmskiftet mot brott är i sämsta fall en uppluckring av rättssäkhet med en tveksam effekt på gängen. Hur farliga verktygen som regeringen vill ge rättsväsendet vet vi, eftersom de trots att de då var förbjudna användes mot Karl Hedin.

Regeringens förslag till nya åtgärder, det så kallade paradigmskiftet, verkar mer vara en fortsättning av Morgan Johanssons politik än något nytt. Det bär hans signum av att mer verka vilja göra något än att verkligen åstadkomma förändring. Samtidigt kostar förslagen i rättssäkerhet.

Insatserna är tveksamma i effektivitet samtidigt som de kostar i rättssäkerhet. Foto: Maja Suslin/TT

Åtgärderna riskerar att slå hårt mot rättsstaten. 

Hjort: Svaga insatser mot gängen 

Det kan finnas en lösning på problemet med de politiskt tillsatta cheferna i förvaltningen. Grundlagen slår fast att det måste vara meritokrati och det borde väga tyngre i en domstol än arbetsrätten. Men, och det är ett viktigt men, det kräver att regeringen vågar ta en konflikt med den Socialdemokratiska maktapparaten.

Det talas ibland om den djupa Socialdemokratin. Det är ett lite skämtsamt begrepp som syftar på att myndigheterna är självständiga och inte får kontrolleras av politiken. Då kallas det ministerstyre. Men för att inte riskera myndigheter som gör fel tillsätts socialdemokrater. Förvaltningen blir därmed indirekt politiserad.

Den som kanske flest tänker på när det talas om politiska tillsättningar borde vara Dan Eliasson. Foto: Janerik Henriksson/TT

Det bör inte vara omöjligt att göra sig kvitt de politiska tillsättningarna om man vill. 