Misshandel, hot och vandalism möts av helt olika reaktioner beroende på vem som drabbas. Det går en avgrund mellan höger och vänster. Mediernas selektiva upprördhet avslöjar en ovilja att ta avstånd från våld på riktigt.

För ett par år sedan rasade en debatt om ”det goda våldet”. Den tog sin början i hur vänstergrupper menade att de agerade i självförsvar när de angrep och misshandlade meningsmotståndare.

Det är annorlunda när det är Alinia som drabbas. Foto: Christine Olsson/TT

Hjort: Det goda våldet lever, så länge rätt personer drabbas

Iran behandlas i media på samma sätt som Sovjet en gång gjorde: som en motpol till Väst som man därför kan ursäkta snarare än en diktatur att fördöma. Förklaringen ligger inte i brist på information, utan i oviljan att erkänna att mullornas regim är hatad av sitt eget folk.

De senaste dagarna har två stora och viktiga utrikespolitiska händelser skett. Den ena är den amerikanska attacken mot Venezuela. Den andra har hamnat långt mer i skymundan och är på många sätt mer intressant just därför: revolten i Iran.

Demonstration mot iranska regimen i Berlin 2022. Foto: PersianDutchNetwork/CC BY-SA 4.0

Moralpolisen, slöjan och den svenska fegheten

Hjort: Motbjudande tystnad om Iran

Efter morden i Boden och Rönninge följer det vanliga politiska mantrat om mäns våld mot kvinnor. Men medan vuxna människor ägnar sig åt moralisk självgodhet fortsätter våldsamma individer att slå, våldta och mörda.

Mellandagarna kom att domineras av två mord – ett i Boden och ett i Rönninge – och debatten har tydligt visat på skillnaderna i svensk politik. Morden är båda utförda av män och mordoffren är kvinnor. Som ett brev på posten kommer en diskussion om mäns våld mot kvinnor.

Skendebatter tar tid och kraft från en politik som kan lösa problem. Foto: Fredrik Persson /TT

Den feministiska skendebatten som inte räddar ett enda liv

Hjort: Feministisk posering stoppar inga mördare

Morden på Bondi Beach väckte återigen samtalet om antisemitism. Som så många gånger förr dog diskussionen snabbt. Kvar blev ensamheten – och en judisk minoritet som vet att nästa gång kan det vara här. Varje attentat följs av fördömanden och symbolhandlingar. Sedan tystnar allt. För svenska judar är hotet konstant, men stödet tillfälligt.

Morden på Bondi Beach har återigen lyft diskussionen om antisemitism. Igen, kanske bör tilläggas, eftersom det är en diskussion som kommer upp gång efter annan. Tyvärr brukar den dö lika fort som den uppstår. Orsaken är lika enkel som tragisk: för de flesta handlar den inte om att skydda sina medmänniskor, utan om ett tillfälle att visa att man står på den moraliskt goda sidan.

Tolererar vi hatet och hetsande så måste vi också se konsekvenserna av det. Foto: Israeliska staten

Antisemitismen dör aldrig – men samtalet gör det