Föreställningen att BRICS-länderna och deras valutor i närtid skulle kunna konkurrera med USA och dollarn saknar helt enkelt grund i den politiska och ekonomiska verkligheten, skriver John Gustavsson.

Håller utvecklingsländerna på att ta över världen? I vissa hörn på internet har detta blivit ett populärt påstående. Särskilt BRICS – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika – nämns som en framtida supermaktsallians. Vissa menar att dollarn inom kort kommer att förlora sin status som världens reservvaluta till något av de här ländernas valutor (oftast Kinas yuan), och att detta skulle leda till kollaps för USA:s och i längden västvärldens ekonomi. Ingen ifrågasätter att USA har problem – men det har också BRICS.

BRICS-ländernas ledare möttes i Johannesburg i augusti. Foto: Alet Pretorius/AP/TT

BRICS-länderna strider inbördes, saknar gemensamma intressen, och deras valutor kan inte mäta sig alls.

Gustavsson: BRICS-länderna är chanslösa mot USA

Att slå på stora trumman för en skattesänkning som ger en fattigpensionär 16 kronor mer i månaden var ingen bra idé. Istället borde man ha satsat på sänkt moms och bolagsskatt, skriver nationalekonomen John Gustavson i en analys.

Det är inte lätt att regera när ekonomin går dåligt. Att de ekonomiska problemen i första hand beror på världsläget i stort och inte på politiken gör inte saken lättare. Ingen kan förvänta sig att en höstbudget ska både lösa inflationen, lågkonjunkturen och alla andra samhällsproblem. Med det sagt är det tydligt ett år efter tillträdet att regeringen missbedömt stämningen i landet. Om inget förändras snabbt så riskerar Tidöpartierna att drabbas av en förlorarstämpel.

Finansminister Elisabeth Svantesson (M) på budgetpromenad med ”nådiga luntan”. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Vid nästa val kommer väljarna att fråga sig om arbetslösheten är hög eller låg – inte varför. 

Budgetanalys: Regeringen felbedömer stämningen i landet

Danmark drar mycket riktigt ifrån Sverige när det kommer till BNP per capita, men det beror inte på grannlandets högre skattetryck. Precis som med de ökade inkomstskillnaderna som startade med Stefan Löfven och inte med Reinfeldt, så handlar bägge om monumentala skillnader i migrationspolitik och om ödesåret 2015 och dess konsekvenser, skriver John Gustavsson.

I dagarna publicerade Andreas Cervenka en <a href="https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/JQg8XR/andreas-cervenka-danmark-har-gatt-om-sverige-ekonomiskt" target="_blank" rel="noopener">analys</a> i Aftonbladet som, hör och häpna, hyllade Danmark. Enligt Cervenka har danskarna dragit ifrån oss ekonomiskt. Det känns inte lite förbryllande att höra det annars av vänstern så demoniserade grannlandet höjas till skyarna av Sveriges ledande vänstertidning.

Foto: cyclonebill (CC BY-SA 2.0) / Skärmavbild Aftonbladet

Skillnaden mellan Danmark och oss är inte skattetrycket utan migrationspolitiken och ödesåret 2015.

Gustavsson: Andreas Cervenkas røde pølse i Aftonbladet

När Turkiet slutligt gav med sig och meddelade att man skulle ratificera Sveriges Natoansökan, så förband sig samtidigt Sverige att arbeta för turkiskt EU-medlemskap. Somliga tycks ha tagit denna symboliska gest på allvar, men Turkiet kommer att bli EU-medlem när havet väller in i Sahara, noterar John Gustavsson.

Sedan det stod klart att Erdogan släpper sitt motstånd mot Sveriges ansökan om medlemskap i Nato så har många spekulerat i vad Erdogan fått i utbyte. På sociala medier och i vissa oseriösa medier har rykten spridits om att Turkiet nu får gå med i EU. Det stämmer att Sverige lovat att jobba för att så ska bli fallet, men ingen behöver vara orolig: Turkiet kommer inte att gå med i EU.

Sveriges utfästelse om Turkiets EU-medelemskap var ett spel för gallerierna. Foto: Mickan Palmqvist/TT

Flyktingpolitik, demokratiunderskott och sabelskramlande mot EU-medlemmar är bara några av skälen.