En återkommande absurdism från vänsterhåll är att Sverige skulle ha blivit mer ekonomiskt ojämlikt än USA, som delförklaring på sociala problem. Talar vi inkomster är detta direkt barockt. Mer ojämlikt är Sverige när det kommer till förmögenheter, men där är länder som Danmark och Nederländerna värre, och de plågas näppeligen av Sveriges problem med skenande kriminalitet och segregation, skriver John Gustavsson.

Från vänsterhåll har det under det senaste året blivit populärt att upprepa <a href="https://www.etc.se/kommentar/naagot-har-gaatt-soender-naer-tre-familjer-aeger-mer-aen-fyra-miljoner-svenskar" target="_blank" rel="noopener">påståendet</a> att Sverige numera är mindre jämlikt än USA. Eftersom svenskar generellt associerar USA med ojämlikhet, så är påståendet chockerande för många. Det är också helt och hållet falskt.

Ojämlikheten i Sverige är klart läge än den i USA. Foto: Michael Sohn/AP/TT

Ojämlikheten beträffande förmögenheter minskade under Alliansregeringen, men att den är stor i ett land med mycket hög invandring är helt logiskt.

Gustavsson: Nej, Sverige är inte mer ojämlikt än USA

Kinas covidpolitik har varit irrationell från det inledande skedets mörkande över totala nedstängningar och zero covid-politik till dagens okontrollerade U-sväng. Hur resonerar egentligen det kinesiska ledarskapet? frågar sig John Gustavsson.

När pandemin sköljde över världen för tre år sedan så valde olika länder olika strategier. Den svenska strategin, att hålla samhället relativt öppet med endast begränsade nedstängningar och restriktioner, var kontroversiell. Ännu mer kontroversiell var Kinas strategi, som i engelskspråkig media döpts till zero covid – med maximala lockdowns för att helt och hållet stoppa smittspridningen och utrota viruset.

Den kinesiska ledningen har tvärvänt i sin covidpolitik. Foto: Andy Wong AP/TT

Kinas covidpolitik har varit irrationell från dag ett.  Hur resonerar egentligen det kinesiska ledarskapet om den senaste U-svängen? 

Gustavsson: Kina visar att högmod går före fall

Trots att eftervalsdiskussionen handlade om att man förlorat landsbygdsväljarna, tycks Centern med sin föreslagna nye partiledare ha gett det slaget förlorat, och satsar istället på att bli ett alternativ till Nyans och Miljöpartiet, och att konkurrera om de identitetspolitiskt sinnade väljarna, skriver John Gustavsson.

Centerpartiets valberedning har som numera riksbekant nominerat Muharrem Demirok till ny partiledare. Många hade räknat ut Demirok efter att media uppmärksammat att han dömts för misshandel. Varför blev det då Demirok? Valberedningen lyfter fram att han är en god lyssnare, något som såklart är en mycket uppskattad egenskap hos en partiledare, även om Demirok tydligen också haft en tendens att ta till knytnävarna när han anser att det är slutsnackat. I min mening är den verkliga anledningen till valet av Demirok att Centerpartiet inte ser någon annan väg framåt än att gå all in på inslagen kurs.

Mark Hunt förlorade på KO mot Junior dos Santos i UFC 160. Har Demirok samma krut i nävarna? Foto: Julie Jacobson/AP/TT

Om uppdraget är att krossa Nyans så behöver man en partiledare med rätt hudfärg, rätt religion och icke-svenskt namn.

Gustavsson: Centerpartiet går på identitetspolitisk knock med Demirok

Vänsterpartiets eftervalsanalys innehåller en god beskrivning av partiets problem, men det är sämre med förslag på vad man faktiskt ska göra åt dem. Som det är dras partiet isär i ett större antal frågor, samtidigt som man tycks sakna den nödiga självbevarelsedriften för att helt enkelt sparka ut sina interna haverister, skriver John Gustavsson.

Jag har tidigare recenserat Liberalernas eftervalsanalys, som jag fann högst bristfällig. Nu har turen kommit till Vänsterpartiets, som jag måste medge är betydligt ärligare. Alla som är bekanta med mina texter vet att jag inte sympatiserar med (V), men partiets eftervalsanalys innehåller en hel del uppfriskande självkritik: Man tillstår att interna debatter inom partiet var en bidragande orsak till det dåliga valresultatet, och att Ung Vänsterns hyllande av kommunismen skadat partiet. Man tillstår också att man som parti inte ensamma kan ändra vilka ämnen väljare bryr sig om, och vad som står på agendan i valrörelsen. Tyvärr löper man inte hela linan ut.

Valaffischen med Nooshi Dadgostar rönte uppmärksamhet i valet. Foto: Vänsterpartiet

Vänsterpartiets eftervalsanalys innehåller en god beskrivning av partiets problem, men det är sämre med förslag på vad man faktiskt ska göra åt dem.