Handlar den tröga regeringsbildningen om det ”högerextrema” Sverigedemokraterna eller det ”socialdemokratiska”? Är min före detta fiendes fiende fortfarande min vän när man vunnit, och vilken politik vill SD driva när de för första gången kan? frågar sig Jakob Sjölander.

Vi människor kommer lätt överens när vi har gemensamma motståndare. ”Min fiendes fiende är min vän”, som man säger. Men vad händer när segern är vunnen och fienden besegrad? Plötsligt måste vi komma överens med vår fiendes fiende om hur bytet ska fördelas, och den gemenskap den gemensamma fienden inspirerat dör. Detta ser vi i regeringsförhandlingarna mellan Sverigedemokraterna och övriga högerpartier.

Är det klassiska höger–vänster-frågor som fördröjer regeringsbildningen? Foto: Tim Aro/TT / Jonas Ekströmer / TT

Handlar den tröga regeringsbildningen om det ”högerextrema” SD eller det ”socialdemokratiska”? 

Sjölander: Sverigedemokraterna – fågel, fisk eller mittemellan?

Nationalismen i Sverige har dåligt rykte, och på den vänstra planhalvan närmast uselt. Samtidigt har man inga problem med att stödja antikoloniala rörelser som tenderar att vara klart nationalistiska. Eller ukrainsk nationalism. Det tycks finnas två sorters nationalism, skriver Jakob Sjölander.

I detta nu utkämpas ett krig mellan Ukraina och Ryssland, mellan Putin och Zelenskyj, mellan demokrati och diktatur. Vissa – däribland jag själv – skulle gå så långt som att säga att det även är en kamp mellan ont och gott. Det låter kanske dramatiskt, men krig är dramatiska saker. Och som så många dramatiska saker är krig otrevligt. Men till krigets försvar så kan det likt en örfil skänka oss klarhet. Exempelvis om nationalismen.

Zelenskyj och Putin står för två helt olika sorters nationalism. Foto: Mads Claus Rasmussen/Gavriil Grigorov/AP/TT

Folk som entusiastiskt stödjer antiimperialism i Kurdistan, Tibet och nu i Ukraina brukar vara samma människor som nästan får slag av svensk nationalism.