Där 70-talets kollektivistiska rörelser var en kamp mot något, handlar dagens budskap om att vara för något. Man har anpassat sig till en individualistisk tid. Samtidigt tycks budskapen fortfarande stryka våra eliter medhårs.

Vänstern präglade under 1970-talet det svenska samhället på ett klart annorlunda vis än idag. Jag påmindes om detta av en vän under en middag häromdagen. Hon hade som liten från ett fattigt land adopterats av sin ensamstående mor – verksam som lärare. Min vän hade under 70-talet växt upp i ett kollektiv med åsikter ungefär åt det dåvarande vänsterhållet. När vi talade om denna tid i hennes liv så utbrast hon spontant (med tanke på sin mor och kollektivet): ”min mamma var mot allt som man skulle vara mot vid denna tid.”

Dagens vänster – mer individualistisk än gårdagens? Foto: Privat / Janerik Henriksson/TT

Budskapet har anpassats till en individualistisk tid, samtidigt det fortfarande tycks stryka våra eliter medhårs.

Sandström: Vänsterns flockmentalitet har förändrats

Sveriges självbild präglas av en frälsarmentalitet som inte sällan väcker förbluffade eller roade reaktioner utomlands. Oavsett om det handlar om bistånd eller klimat ska vi vara föregångsland och världssamvete, samtidigt som svensk miljölagstiftning lotsar oss i planekonomisk riktning.

En dyster tanke slår mig under läsning av andra delen av Henrik Berggrens fina bok Landet utanför, som handlar om Sverige under andra världskriget. Är det inte så att Sverige än idag är udda i den meningen att den svenska eliten inte vill inse att andra nationer undrar vad Sverige håller på med? Många svenskar tror att den egna nationen räddar världen, men få människor i västerlandet känner behov av att frälsas av Sveriges politiker. Utlandets bild är förstås komplex och inte enhetligt negativ. Men vad är det som väcker andra nationers kritiska förvåning?

Norsk-Svenska gränsen informerar om snöskoterrestriktioner. Foto: Pontus Lundahl/TT / Privat

Sveriges frälsarmentalitet väcker inte sällan förbluffade eller roade reaktioner utomlands. 

Sandström: Sverige är landet utanför

I augusti beslutade JK om ett skadestånd på 840 000 kronor till en man som dömts för grov våldtäkt, för att han suttit frihetsberövad för länge. Men JK kunde ha jämkat skadeståndet, skriver Torsten Sandström.

I augusti förfasade sig människor och medier med all rätt över att en våldtäktsdömd man av Justitiekanslern (JK, dvs staten) fick ett jättestort skadestånd för att han varit frihetsberövad längre än vad han rätteligen skulle. Efter beviljad resning kom nämligen Högsta domstolen fram till att mannen måste ha varit 16 – och inte 18 år – då brotten förövades. Mannen hade därför suttit frihetsberövad en god tid längre än vad straffpåföljden slutligen bestämdes till.

Torsten Sandström är krönikör i Bulletin. Foto: Henrik Montgomery/TT / Privat

I augusti beslutade JK om ett skadestånd på 840 000 kronor till en man som dömts för grov våldtäkt, för att han suttit frihetsberövad för länge. 

Sandström: Skadeståndet till våldtäktsmannen borde ha jämkats

Den före detta hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt har i en intervju öppnat för att utländska myndigheter kan ha använt MS Estonia för vapentransporter. Vi måste diskutera den svenska domarkårens oavhängighet av politiken, skriver Torsten Sandström.

Sverige är ett egendomligt land. Politikerna slår sig ofta för bröstet och hävdar att landet är en av jordklotets främsta rättsstater. Och visst, den svenska nationens grundlagar uppfyller flertalet av de krav som man brukar ställa på en stat under lagen, det vill säga ett land som kännetecknas av rule of law. Men utan tvekan finns brister i det svenska rättsbygget. Politiker lockas ibland att tumma på efterlevnaden av konstitutionen. Och en del jurister kan ha ambitionen att flörta med den politiska makten för komma upp sig. Resultaten riskerar att bli dystra.

Johan Hirschfeldt presenterar rapport om tsunamikatastrofen vid en presskonferens. Foto: Privat / Bertil Ericson/TT 

Vi behöver en diskussion om den svenska domarkårens oavhängighet a politiken.