”Sexhundratusen kronor i återvandringsbidrag! Sådant slöseri!” Tvärtom, visar Paul Holmgren, det är långt billigare än alternativet. Återvandringsbidraget lönar sig på mindre än ett år.

Sverige står vid ett vägskäl. Vi bär idag en strukturell arbetslöshet som i hög grad koncentreras till grupper som inte kommit in på arbetsmarknaden. Frågan är inte bara moralisk, den är också matematisk: vad kostar långvarigt bidragsberoende – och hur står det sig mot en engångsersättning för frivillig återvandring?

Återvandringsbidrag är en investering, inte en kostnad. Foto: Janerik Henriksson/TT

600 000 kr i återvandringsbidrag är billigt

Holmgren: När siffrorna talar – återvandring som samhällsekonomiskt ansvar

Friheten i ett demokratiskt samhälle förutsätter kunskap och ansvar. Okunskap, förenklade löften och medielogik urholkar folkstyret och rösträtten riskerar att bli en rätt utan plikt. Detta skriver Paul Holmgren.

Demokratin vilar på en idé som alla hyllar men få orkar bära: att friheten kräver ansvar. Rösträtten har blivit ett självklart privilegium, men den borde i grunden vara en skyldighet – att tänka, att förstå, att söka sanningen. För utan kunskap blir demokratin inte ett uttryck för folkets vilja, utan för folkets okunskap. 
 Vi lever i en tid där allt finns tillgängligt, men där få orkar gräva. Där samtalet förkortas till rubriker, och där det som kräver eftertanke snabbt förlorar sin publik. Den som bara tar del av mainstreammedias översiktliga rapportering – oavsett politisk färg – riskerar att missa hela strukturen bakom. Politik handlar inte om dagsnyheter, utan om idéer, principer och konsekvenser över tid. Att förstå det är en demokratisk plikt. Redan Platon varnade för att när folket saknar insikt väljer de inte den klokaste ledaren, utan den mest underhållande. I vår tid har den faran flyttat in i varje skärm. Den som behärskar medielogiken behärskar också den politiska perceptionen. Och i ett samhälle där många röstar utan att veta hur staten fungerar, vad partierna egentligen står för, eller vad ideologierna byggt och förstört – där kan demokratin lätt bli sitt eget förklädda hot. 
 Ett färskt exempel är borgmästarvalet i New York, där Zohran Mamdani segrade med löften om fria bussar, fri barnomsorg och gratis måltider – en katalog av generositet utan täckning. Det är lockande för den som kämpar ekonomiskt, men ekonomiskt ohållbart. Någon måste alltid betala. Att människor röstar på det som låter mest generöst snarare än det som är genomförbart är inget tecken på solidaritet – det är ett tecken på politisk analfabetism. Och det är farligt. För varje gång ett folk belönar den som lovar mest i stället för den som talar sanning, dör demokratin en smula. Kommunismen föddes ur drömmen om rättvisa, men slutade i kontroll, fattigdom och skräck. Miljontals människor offrades för jämlikhetens illusion. Men även socialismen i mildare form har ofta underskattat frihetens ekonomiska grund – att välstånd kräver ansvar, risk och individuellt initiativ. Det krävs kunskap för att se dessa mönster, för att förstå varför vissa system skapar blomstring och andra förfall. 
 Ett folk som inte förstår sitt samhälles konstruktion kan inte försvara det. De som inte vet hur demokratin fungerar, vet inte heller när den monteras ned. Därför bör vi ställa krav – inte på vem som får rösta, men på att alla tar sin roll på allvar. Kunskap är ingen elitistisk lyx, den är demokratins syre. Detta handlar inte om att välja sida, utan om att välja medvetenhet. Den som söker sanningen, även när den stör den egna världsbilden, är demokratins ryggrad. Kanske borde vi alla se rösträtten som något man förtjänar på nytt varje dag – genom att läsa, ifrågasätta, förstå. 
 För det är inte de som styr som avgör demokratins öde. Det är de som röstar – och hur mycket de egentligen vet.

En socialist vid makten – vad kan gå fel? Foto: Richard Drew / TT

Holmgren: Demokratins bortglömda plikt

När den är färdigbyggd ska Mevlana-moskén i Skärholmen bli nordens största. Bygget finansieras av svenska skattemedel och mystiska utländska donatorer. Det blir en symbol för det nya Sverige, skriver Paul Holmgren.

I Stockholm har bygglov och startbesked delvis beviljats för en av Europas största moskéer – den planerade Mevlana-moskén i Skärholmen. Projektet har beskrivits som Nordens största och ska rymma bönsalar, utbildningslokaler och samlingsytor. Det finansieras delvis genom statliga bidrag till det ansvariga trossamfundet, Islamiska stiftelsen i Skärholmen – samtidigt som allmänheten saknar insyn i varifrån de stora privata och eventuellt utländska donationerna kommer. Det är inget marginellt bygge. Det är ett symboliskt projekt – och just därför måste vi förstå vad det symboliserar. 
 I väst talar vi ofta om religionsfrihet som om alla uttryck vore likvärdiga. Vi väger kyrkklockor mot böneutrop, som om det vore samma sak. Vi ser moskébyggen som paralleller till kyrkor, utan att reflektera över vilken historisk och politisk roll moskéerna haft. I vår naivitet missar vi den centrala punkten: i islam är moskén inte enbart en plats för bön, utan historiskt ett tecken på makt, erövring och auktoritet. När Muhammed byggde den första moskén i Medina var det inte bara en helgedom. Det var stadens maktcentrum: här samlades armén, här avkunnades domar, här drogs gränsen mellan vän och fiende. Denna dubbelhet – böneplats och politiskt högkvarter – har följt moskén sedan dess. Där islam expanderade reste man moskéer, inte bara för att be, utan för att manifestera att territoriet nu tillhörde islam. Klippdomen i Jerusalem, den stora moskén i Damaskus och Hagia Sofia, som efter Konstantinopels fall blev moské, är alla exempel på hur religionen följde segern. 
 Kristendomen hade sina maktsymboler, men kyrkan var i första hand liturgisk och pastoral, inte politisk. Islam gjorde moskén till navet för hela samhället. Den skillnaden är avgörande. I den judisk-kristna traditionen drogs en tydlig linje mellan det andliga och det världsliga. Jesus säger: ”Mitt rike är inte av denna världen” – och uppmanar att ge kejsaren vad som tillhör kejsaren.

Inuti Hagia Sofia-moskén i Istanbul syns fortfarande spår av kristendomen. Foto:	Emrah Gurel / TT

”Där kristendomen skiljer på himmel och jord, söker islam förena dem”

Holmgren: Moskébyggen som erövringssymbol

Paul Holmgren tar avstamp i en gammal fabel och skriver om västvärldens omöjliga kompromiss med en tro som inte kan kompromissa.

Det finns en gammal berättelse om en groda och en skorpion. Den handlar om tillit, natur och oförmågan att ändra det man är. Skorpionen ber grodan bära honom över floden. Grodan tvekar – han vet hur skorpionen är. ”Om jag stinger dig, dör vi båda”, säger skorpionen. Grodan finner logiken rimlig, låter honom klättra upp, och mitt i färden kommer sticket. Båda sjunker. ”Varför?” viskar grodan. ”För att det är min natur”, svarar skorpionen. 
 Vi berättar den sagan för barn för att de ska förstå människans natur. Men det är en saga som borde berättas också för politiker, sociologer och välmenande idealister i västvärlden. För det handlar inte om ondska – det handlar om oförmåga att vara något annat än det man är. Väst och illusionen om det universella

”Låt oss kompromissa, och mötas halvvägs. Det låter väl bra?” Foto: Osamah Abdulrahman / TT

I väst kommer lagen från folket – i islam kommer lagen från Gud