Klimatpolitiken väcker en rad svåra frågor: Blir det varmare, är det bra eller dåligt, vad beror det på, vem släpper ut mest CO2, vilka är det viktigaste utsläppskällorna och hur balanserar man positiva och negativa effekter av klimatpolitiska begränsningar av vår frihet? Sverige redan har tagit det ansvar vi eventuellt har för hela världens klimat och att det nationella klimatmålet är ren symbolpolitik, skriver Lennart Göranson.

Den som dristar sig att utmana den etablerade synen på klimatpolitiken löper stor risk att stämplas som klimatförnekare. Det är en allvarlig anklagelse, ungefär som att i gångna tider anklagas för apostasi. Att idag och i vårt land göra sig skyldig till det som också kallas kätteri eller gudsförnekelse är inte så allvarligt, annat är det i muslimska teokratier. Däremot kan klimatförnekelse leda till social stigmatisering och till och med cancellering. Men med stigande ålder ökar immuniteten mot skambeläggning. Inte heller har jag någon plattform att portas från, utom möjligen rollen som krönikör i Bulletin.

Vad är Sveriges ansvar för eventuell global uppvärmning? Foto: Fredrik Sandberg/TT

Sverige har redan tagit det ansvar vi eventuellt har för hela världens klimat.

Göranson: Sveriges ansvar för klimatet vid vägs ände

Det sjunkande förtroendet för politiker i allmänhet och för partiledarna i synnerhet är ett demokratiproblem. Att representera folket har blivit en profession vilket undergrävt förtroendet ytterligare, men trots detta finns det exempel på politiker som lyckas inge förtroende, skriver Lennart Göranson.

Svenskarna röstar på partier, inte på personer. Inte ens på kommunal nivå har jag mycket begrepp om dem som vill företräda mina intressen och vad de är för människor eller om de förtjänar mitt förtroende. Och så är det nog för de flesta väljare.

Romina Pourmokhtari (L) och Jimmie Åkesson (SD) är två politiker som inger förtroende. Foto: Samuel Steén/TT / Jessica Gow/TT

Att representera folket har blivit en profession vilket undergrävt den demokratiska tilltron.

Göranson: Sverige behöver politiker som inger förtroende

Utbredningen av muslimsk kultur och gängkriminalitet i vårt land har lett till problem som ännu inte fått någon lösning. Exemplen på framgångsrika motåtgärder räknas i en- eller tvåsiffriga tal. De problem som pockar på sin lösning handlar i stället om fem- och sexsiffriga tal. Ekvationen går inte ihop, skriver Lennart Göranson.

Allt fler människor som jag pratar med verkar dela min uppfattning att det finns stora problem i vårt land. Inte ett problem utan flera. Sent omsider förefaller den insikten också sippra uppåt i samhället. Till dem som kanske kan göra något åt problemen. Ända till regeringen, som börjar sätta ord på den oro som många känner. Jag och dem jag pratar med vet inte vad vi ska göra, om det överhuvudtaget är något vi kan göra. Valet för dem som fått förtroendet att leda vårt land är att ”acceptera det som inte går att förändra, mod att förändra det som går att förändra och begåvas med förstånd att inse skillnaden” – fritt efter sinnesrobönen.

Kan vi hitta ett sätt hantera det nya Sverige? Foto: TT

Hur ska våra politiker hantera problemen i den muslimska invandringens spår?

Göranson: Mellanöstern har anlänt och vad gör vi nu?

Att Sverige genom en grundlagsändring skulle ha ersatt monokulturen med mångkultur stämmer inte. Men en omfattande invandring och föreställningar om mångkultur som ett medvetet vägval har öppnat dörren för uppfattningar och beteenden som kan hota nationalstatsmodellen, skriver Lennart Göranson.

Regeringens proposition 1975:26 handlar om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken. I propositionen uttalas att ”medlemmar av språkliga minoriteter ska kunna välja i vilken grad de vill uppgå i en svensk kulturell identitet och i vilken grad de vill bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”. Detta för att underlätta ”valet mellan att stanna i Sverige eller återvända och återanpassas i ursprungslandet”. Som jag tolkar skrivningen innebär den implicit att om man vill stanna bör man ta till sig den svenska kulturen, väljer man att inte göra det förväntas man återvända.

Varierad matkultur utgör inget hot alls mot nationalstaten. Foto: Gero Breloer/AP/TT

Det finns kulturella yttringar som hotar det kitt som förenar oss som svenska medborgare.