I den tredje krönikan om Kinas relation till Väst framhåller John Gustavsson vikten av att återupprätta den akademiska friheten och att se vår unika yttrandefrihet som vår viktigaste konkurrensefördel i Västs tävlan med den aspirerande supermakten.

I två tidigare krönikor har jag fört fram argument för att Kina inte är så starkt som det kan synas, och att det är långt ifrån givet att Kina kommer att lyckas ta över USA:s roll som världens främsta supermakt. I de två avslutande delarna tänker jag istället fokusera på vad västvärlden bör göra för att stoppa Kinas frammarsch.

Nankai-universitetet i Tianjin, Kina – inte känt för sin akademiska frihet. Foto: Amazingloong (CC BY-SA 4.0)

Det den kinesiska regimen aldrig kommer att kunna erbjuda är rätten att få tänka, tala och skriva vad man vill.

Gustavsson: Yttrandefriheten kritisk för kraftmätningen med Kina

Sabunis Norgehistoria var antagligen den utlösande. Men Sabuni fick aldrig chansen att forma partiets politik för snällisternas krypskytte, och nu hamnar Johan Pehrson i samma sits, skriver John Gustavsson.

Nyamko Sabuni har plötsligt avgått. Orsaken måste dock sägas vara något oklar. Sabuni sa på den presskonferens hon höll (där hon inte ville ta frågor från journalister) att hon ”skymmer sikten”. Givetvis finns det genom historien flera exempel på partiledare vars personliga problem skapat mediacirkus och distraherat från deras partis politik, som Gudrun Schyman, Håkan Juholt och andra, men hör verkligen Sabuni till den kategorin? Liberalerna är visserligen så gott som osynliga i dag, men detta beror knappast på att Sabuni stått i vägen och tagit all uppmärksamhet från partiets politik. Sabuni själv har ju knappt synts till i media.

Nyamko Sabuni meddelade sin avgång vid en pressträff på fredagen. Foto: Henrik Montgomery/TT

Sabuni fick aldrig chansen att forma partiets politik för snällisternas krypskytte, och nu hamnar Johan Pehrson i samma sits.

Gustavsson: Kass krishantering ledde till Sabunis avgång

Kinas ekonomiska underverk har mest handlat om att flytta arbetskraft från improduktivt jordbruk till produktiv industritillverkning. Men för att komma vidare krävs kreativitet och innovation, något diktaturen förkväver, skriver John Gustavsson i sin andra krönika om Kinas svagheter.

I min förra krönika diskuterade jag Kinas tidigare ettbarnspolitik, och hur detta nationella självmord när historieböckerna skrivs, kan komma att beskrivas som den avgörande faktor som hindrade Kina från att bli världens främsta supermakt. Konsekvenserna av ettbarnspolitiken är dock inte Kinas enda huvudvärk. Landet har också en helt ohållbar ekonomisk modell, och bristen på demokrati gör det svårt att ställa om.

G.Tech Technology i Zhuhai. Kina har flyttat arbetskraft från jordbruket till industrin. Foto: (CC BY-SA 2.0) China

Kinas ekonomiska underverk har mest handlat om att flytta arbetskraft från improduktivt jordbruk till produktiv industritillverkning.

Gustavsson: Kinas ohållbara ekonomiska modell

Kina är inte oslagbart. Detta är temat för fyra kommande krönikor där Bulletins John Gustavsson analyserar Kina och dess kraftmätning med Väst. I den första avhandlas konservativ defaitism och Kinas åldrande befolkning.

Jag har i tidigare krönikor påtalat hur mycket jag stör mig på den i vissa konservativa kretsar så utbredda defaitismen. Fram till för en dryg månad sedan klagade man på hur Ryssland skulle kunna köra över hela Europa då vi bara hade ”genusbataljoner”. Nu heter det istället att Rysslands invasion, med de påföljande tuffa sanktionerna från västvärlden, bara kommer att hjälpa Kina. Helt plötsligt är det Kina som är det stora, oövervinnerliga hotet. Bortom uppblåsta BNP-siffror så är Kina faktiskt en mycket skör stormakt, och om västvärlden spelar sina kort rätt så finns alla förutsättningar för att 2000-talet inte ska bli ett kinesiskt århundrade.

Kina är inte den supermakt många uppfattar landet som, ett problem är en åldrande befolkning. Foto: Ermell (CC BY-SA 4.0)

Bortom uppblåsta BNP-siffror är Kina en mycket skör stormakt med en åldrande befolkning.