När Morgan Johansson och Ardalan Shekarabi petas från ordinarie ledamöter till ersättare i verkställande utskottet är det första gången det sker i partiets historia. En dramatisk S-kongress visar att partiet är långt ifrån så enat bakom sin partiledare som de vill framstå, skriver Johan Westerholm.
Socialdemokraternas kongress är partiets högsta beslutande organ. Kongress hålls vartannat år även om den som genomförs året innan valår anses vara huvudkongress. Denna mandatperiods huvudkongress för Socialdemokraterna äger rum i Göteborg den 28 maj -1 juni
För Magdalena Andersson var det hennes första ordinarie kongress där hon valdes som ordförande och därmed en symboliskt viktig händelse. Den kongress där hon kunde ges möjligheten att sätta sin prägel på partiets organisation och politik.
Den bild som sedan satts är att kongressen genomförts i stort samförstånd med en partiledning, främst i form av partiledare Magdalena Andersson, som nu har en fast hand om partiet som samlat står bakom henne.
Partikongresser är falangernas och särintressenas stora stund samtidigt som det i Socialdemokraternas fall är den arena som partiets grundorganisation, arbetarekommunerna, förfogar över – varför det är en helt orimlig slutsats.
Tvärtom vittnade några av arbetsgrupperna om hårda slitningar kring olika former av skrivningar där bland annat Annika Strandhälls ansvar, förslaget om arbetstidsförkortningen, kom att omformuleras så pass mycket att det inte är irrelevant att ställa sig frågan varför det ens lades fram.
Istället för att partiet skall driva frågan lagstiftningsvägen skall LO driva fram en arbetstidsförkortning genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.
Lösningen, för att rädda ansiktet på Strandhäll, blev att partiet skulle driva en lagstiftning när arbetsmarknadens parter förhandlat fram ett färdigt avtal. Även om detta är det mest extrema exemplet så är det ett smakprov på hur kongresser i allmänhet och årets i synnerhet slutar.
Kongressbeslut som ger partiledning, verkställande utskott och partistyrelse så fria händer som möjligt att forma de sakpolitiska förslag som partiet till slut går till val på.
Det är i det verkställande utskottet den reella makten ligger. Och det var i valberedningens arbete att utse detta utskott som den stora dramatiken i årets kongress låg där falangstriderna blev som tydligast. Även om striderna fördes bakom lyckta dörrar, inte sällan i rum långt bort från Svenska Mässan i Göteborg.
Kontrollen över partiet bygger på vem, eller vilka, som dominerar det Verkställande utskottet, VU. Utskottet, med utöver ordförande och partisekreterare fem ordinarie och sju ersättare utgör den inre krets som i praktiken utgör partiets högsta beslutande organ mellan kongresserna. En roll den fått delegerad av partistyrelsen.
I VU skall partiets inre terrorbalans upprätthållas. Högerfalang ställs mot vänsterfalang, land mot storstad. Storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö skall ha sitt. LO är, även om mandatet är personligt, ett intresse som skall ha sin plats och sin roll. Dessa intressen skall fördelas på de ordinarie mandaten och ersättarplatserna som har störst inflytande.
Sidoorganisationerna; SSU, S-kvinnor, HBTQ-S, S-Studenter samt Tro och Solidaritet är ständigt inadjungerade men får bara delta i mötena med övriga VU:s godkännande och har vare sig förslags- eller rösträtt.
Även inom VU finns en rangordning där ordinarie ledamot rankas högre än ersättarledamöterna. Även om alla kallas och deltar i mötena.
Vid årets kongress räknade de flesta bedömare att såväl Lawen Redar, partiets kulturpolitiske talesperson, som Teresa Carvalho, rättspolitisk talesperson efter Ardalan Shekarabi, skulle väljas in i VU.
Men endast Carvalho kom in, invald på ett ordinarie mandat samtidigt som Shekarabi ”degraderades” till ersättarplats. Detta sker parallellt med att även Morgan Johansson, som företräder Skåne-distriktet, går från ordinarie till ersättare. En sådan ”nedflyttning” av två ordinarie ledamöter har aldrig skett tidigare i partiets historia.
Och Carvalhos plats var inte självklar. Hon anses representera en allt för hård linje inom kriminalpolitiken och var dessutom den som kom att ersätta Shekarabi som rättspolitisk talesperson. Att hon dessutom skulle gå in på en ordinarie plats och Shekarabi ”degraderas” tydliggjorde konfliktytorna. In i det sista gjordes försök att blockera denna utnämning av framför allt Skåne-distriktet. Men, som en till partiledningen närstående menade:
– Skåningarna kan grymta hur mycket dom vill, men med Magdalena Anderssons personliga förtroende i opinionen så måste de i sådana fall leverera ett alternativ till partiordförande.
Lawen Redar kunde inte beredas plats alls eftersom Anders Ygeman, som tillhör partiets vänsterfalang, blockerar mandatet för Stockholms stad genom att inte lämna plats för den förnyelse som Magdalena Andersson efterlyst. Redar anses tillhöra högerfalangen även om hon representerar det klassiskt vänsterorienterade Stockholms stad.
Övriga nya ledamöter är annars Lena Hallengren, gruppledare i Riksdagen som kom in på ett ordinarie mandat samt Jonas Attenius, kommunalråd i Göteborg. Två val som tillfredsställer vänsterfalangen som annars hade sett sig alltför långt tillbakapressade. Såväl Hallengren som Attenius ses som tillhörande partiets vänsterfalang.
Även om bilden utåt är att partiet är enat bakom partiledaren inför valrörelsen 2026 är harmonin långt ifrån så stor som partiledningen försöker att ge. Tvärtom är slitningarna stora och just det att VU i praktiken degraderat två ordinarie ledamöter och som motreaktion blockerat en av Anderssons viktigaste medarbetar pekar på att det är ett parti med stora interna slitningar och ouppklarade maktkamper och konflikter som går till val 2026.
Ett VU som är långt ifrån den laguppställning som partiets ordförande Magdalena Andersson hade önskat.
Johan Westerholm är ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Han är också författare och har en tidigare bakgrund inom Socialdemokraterna.
