Jag ser på en bild i tidningen Mitt i Stockholm som föreställer en lång, lång rad köande människor utanför ett miljonprogramshus. Bilden har undertexten: ”I slutet av januari köade drygt tusen personer till en lägenhetsvisning i Årstaberg. För en tvåa i huset får man betala mellan 12 489 och 16 148 kronor i månaden.”

Detta bostadsområde ser ganska trist ut på denna bild. Men tro mig, det är ännu värre i verkligheten. Det är rent förfärligt.

Bilden är från en del av all den nybyggnation som pågår i Årstaberg. Jag kör ofta förbi området på väg mot Aspudden, och varje gång grips jag av lätt ångest. Här är det meningen att människor ska leva och bo och förhoppningsvis också trivas.

Vad är det för värld våra politiker, myndigheter och arkitekthus skapar? Jag förstår att det bor många människor i Stockholm och att alla måste få plats någonstans. Men måste man bygga så oerhört fult och människofientligt bara för det?

Dessutom blir hyrorna väldigt höga i dessa nybyggda områden. Många har inte råd att bo där, även om de skulle vara av nöden tvungna. Från Mitti den 16 februari:

”I fastigheten kostar en etta från 9 625 och en 4:a upp till 22 114 kronor. För en tvåa i huset får man betala mellan 12 489 kronor och 16 148 kronor. En del av lägenheterna i projektet förmedlas via Bostadsförmedlingen och en del via den interna kön. [...] Nästan två decennier. Så länge behöver man köa för en hyresrätt i Årsta. Att området är populärt visade sig inte minst när det nyligen var visning för nybyggda hyresrätter i Årstaberg. Kötiden för att få en bostad i Enskede-Årsta-Vantör var i snitt 11,6 år under 2025 om man räknar in både befintligt bestånd och nyproduktion.”

Då ska man veta att Årstaberg är en helt annan sak än gamla fina Årsta, för att inte tala om Enskede. Samt att Vantörs stadsdel bland annat består av förorter som Rågsved, Högdalen och Hagsätra, vilka drar ner kötiden betydligt. De finns inte med på polisens lista över utsatta områden men dras ändå med problem som mycket hög andel inflyttade från MENA, öppen droghandel, ”stök” och allmän otrygghet. Ja, ni vet.

Man kan säga att dessa tre förorter uppvisar en provkarta över exakt alla de problem som kommer att uppstå överallt om Socialdemokraterna får möjlighet att sjösätta sina rent diaboliska planer på etnisk, religiös och kulturell tvångsblandning av befolkningen.

Tillbaka till Mittis artikel:

”Drygt tusen personer köade i kylan till Wallenstams nyproducerade hyresrätter intill Årstaberg station, där Hemköp ska öppna i bottenplan.”

Jag körde förbi där i förrgår, och de flesta lägenheterna verkar fortfarande vara outhyrda. Jag lider med alla som stod i kön till visningen av de då nysläppta hyresrätterna den blåsiga och iskalla januaridagen. De vill egentligen inte bo där, men de ser ingen annan utväg och är smått desperata.

Bostadsplanering har sannerligen inte varit våra politikers starkaste sida genom åren, trots att man bygger så det knakar, exempelvis här i Stockholm.

Och så frågar sig våra politiker och samhällsvetare bekymrat varför det föds så få barn i Sverige. Vilket visar att de inte förstår någonting alls.

Våra unga vill självfallet ha en trivsam, vettig och tillräckligt stor bostad de har råd med, i ett lugnt och tryggt område innan de bildar familj. Precis som vi 50- och 60-talister gjorde. Då kanske det inte räcker med att Hemköp kommer att öppna i bottenplanet, utan det krävs något mer av trivsel, trygghet och livskvalitet.

Stockholm är inte Sverige, men situationen är liknande i alla våra större städer där attraktiv utbildning och möjligheter till jobb finns. Jag kan ärligt säga att jag är glad att jag inte längre är ung.