Debatten om islams plats och vara eller inte vara i vårt historiskt kristna och sekulära Sverige blir allt märkligare för varje dag som går.

Inte nog med att vi från visst forskarhåll avkrävs att skilja mellan militant politisk islamism och någon slags moderat, sekulär och helt harmlös andlig islam helt fri från sharialagar, som inte finns någonstans att finna i sinnevärlden utan enbart i denne forskares egen fria fantasi.

Igår läste jag ett inlägg på Facebook av en svensk historiker/skribent som ser enorma problem med att förbjuda vad han kallar ”hijab/slöja” på allmän plats i Sverige.

Som argument anför han att Sverigedräkten har ett dok och att många kvinnliga deltagare på Medeltidsveckan i Visby bär slöja eller huvudduk och enligt honom bör en sådan förbudslag gälla lika för alla.

Sverigedräkten, skapad 1903 för att ge svenska kvinnor en gemensam festdräkt, var helt bortglömd men fick ett starkt uppsving 1983 när drottning Silvia började bära den på nationaldagen. Den är alltså idag ett slags hovdräkt, en pastisch på våra traditionella folkdräkter från alla våra olika landskap som växt fram som identitetsmarkörer genom vår händelserika svenska historia.

Denne historiker jämställer alltså doket i Sverigedräkten och vad vissa deltagare eventuellt bär på huvudet under Medeltidsveckan i Visby med den shariabundna muslimska hijaben, förenad med direkt och akut livsfara för kvinnor i muslimska länder att ta av sig, som i exempelvis Iran.

Märkligheterna fortsätter. Jag lyssnar på en Fredagsintervju i Kvartal där Jörgen Huitfeldt intervjuar Marja Grill som skrivit en bok om hedersvåld i Sverige; ”Hedersflickorna”. Det hinner inte gå många minuter förrän Grill får frågan:

- Det finns en allmän föreställning om att det här är ett specifikt muslimskt problem, men riktigt så enkelt är det inte?

- Nej, det här är ju en tradition som finns i alla religioner, jag har pratat med kristna som har växt upp väldigt hårt. Det är mer ett geografiskt problem som i Mellanöstern, en del av Afrika och så, där de här starka traditionerna finns och även om föräldrarna inser när det flyttat hit att här kan vi leva annorlunda så kan det finnas ett starkt krav på ett upprätthållande av traditionerna från släkten i hemlandet.

Relativiseringen och även förminskningen av hedersvåld som ett specifikt muslimskt problem i Sverige är därmed avklarad.

Vi ska alltså förledas att tro att fenomenet är minst lika vanligt förekommande bland kristna som muslimer, för att därigenom hålla muslimerna så skadelösa som möjligt.

Och ja, det stämmer att hederskultur och hedersvåld även förekommer i kristna kulturer från MENA, där den största gruppen i Sverige idag utgörs av assyrier och syrianer som uppgår till mellan 100 000 och 120 000 personer. Då ska man ha i minnet att antalet muslimer som flyttat hit från muslimska länder uppgår till 800 000 till en miljon.

Enkelt uttryckt kan man säga att muslimernas andel uppgår till cirka 8-10 procent av Sveriges befolkning och assyrier och syrianer till runt 1 procent, vilket också säger något om inom vilken grupp sannolikheten är som störst för att vi ska hitta förekomst av hedersvåld riktat mot flickor, kvinnor och även unga män.

Genom vår generösa invandringspolitik har vi fått in stora släkter från MENA till Sverige, eller rättare sagt hela klaner eller stora delar av klanerna. Så påståendet att hedersvåldet i huvudsak skulle styras genom påtryckningar från hemländerna är också det helt felaktigt, missvisande och ytterligare ett försök att förminska problemets omfattning.

Jag anser som sagt att denna debatt om islams vara eller icke vara i Sverige blir allt mer bisarr. Vart allt detta ska sluta vet tyvärr varken du eller jag.