Lindberg skriver: ”Moderater, liberaler och kristdemokrater har i det tysta börjat göra SD:s syn på svenskhet till sin. Så här på nationaldagen kan det därför vara på sin plats att påpeka det uppenbara: vem som är svensk bestämmer inte SD.”

Här har Lindberg helt rätt. Den som bestämmer vem som är svensk eller inte är självfallet invandrarna själva. Säger de att de är svenskar så är det bara så, oavsett hur de lever eller vilka främmande kulturella, religiösa och antidemokratiska värderingar de har.

Här spelar även våra medier stor roll. För enkelhetens skull kallar de samtliga som någon gång beträtt svensk mark för ”svenskar”. Vilket förklarar varför så många internationellt efterlysta svenskar numera grips i exempelvis Syrien, Irak och Turkiet.

Lindberg fortsätter: ”I en demokrati är det folket som väljer regering, inte regeringen som väljer folk. Så enkelt är det.”

Här har Lindberg tyvärr fått allt om bakfoten. Svenska folket röstade borgerligt vid valet 2010 men eftersom väljarna också valt in SD i riksdagen samma år bestraffade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) väljarna genom Migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet 2011.

Denna uppgörelse innebar en om möjligt ännu mer generös och liberal flyktingpolitik än tidigare, med i princip vidöppna gränser mot MENA. Det var alltså regeringen som valde folk, inte tvärtom.

Detta upprepades efter valet 2014 då samtliga partier slöt en ny pakt; Decemberöverenskommelsen, för att än en gång bestraffa väljarna och utesluta SD från varje form av inflytande. Resultatet blev fortsatt rekordhög invandring från MENA och regeringen valde även här vilket folk de helst vill se i Sverige, helt på tvärs mot folkmajoritetens vilja.

Sedan kommer Lindberg in på Hitler och hela den grejen, konstigt vore det väl annars. Han förfäras storligen över att nationalismen växer, vilket han tillskriver extremhögern:

”Nu är denna ärkepest tillbaka igen. I USA flödar den ur Vita Huset. I Frankrike och Storbritannien står den på tröskeln till verklig politisk makt. Till och med i Tyskland har extremhögern börjat skörda framgångar, trots historiens varningar. [...] Nationalismen är även vår tids ärkepest.”

Här förstår jag Lindberg. Det måste vara fullkomligt outhärdligt för honom att någon vill betona det genuint svenska i vår svenska kultur, framför nya muslimska strömningar med allt vad det innebär av kvinno- och hedersförtryck, muslimsk totalitarism samt ett förakt för demokratin.

Från Mellanöstern har vi även fått in ett helt nytt, fräscht och rumsrent judehat, något åtminstone Lindberg och alla hans kamrater kan vara mäkta stolta över.

Lindberg tar även upp studentfirandet: ”Detta ’vi’ och ’dom’ finns i det stora och i det lilla. [...] Men vissa kommer inte att känna kärlek, utan traditionsenligt rasa på nätet mot vilka flaggor de nybakade studenterna viftar med.”

Även här förstår jag Lindberg till fullo. Självfallet vill han inte se studenterna vifta med den svenska flaggan, själva symbolen för strukturell rasism, exkludering och vit övermakt.

Han ser helst att de svenska studenterna inte alls tackar Sverige för den gratis utbildning de fått av det svenska samhället utan istället hyllar Libanon, Palestina, Irak, Syrien och Afghanistan på sin stora dag.

Han befattar sig dock själv med denna förhatliga rasistsymbol, som han gett sin egen symbolik: ”När jag hissar Sveriges flagga idag är det för att hylla vårt land, inte ett parti, inte en blågul regering, utan för just Sverige. Världens modernaste land. Vår ö av anständighet, medmänsklighet och öppenhet. Vi firar mångfald – inte enfald – på vår nationaldag.”

Ja, så kan man också fira Sveriges nationaldag, förutsatt att man är och tänker som Anders Lindberg.