Om vi inte kan göra skillnad på islamism och islam riskerar vi att urholka religionsfriheten, skrev Sameh Egyptson här i Bulletin. Sverige vill helt enkelt inte ha islam, replikerade Birgitta Sparf. Här kommer Egyptsons slutreplik.
Detta är en slutreplik på: Replik: Sparf – Jo, Egyptson, du är visst välkommen in i vår svenska gemenskap
Debatten om islam och islamism riskerar att bli en återvändsgränd när frågor om demokrati, organisationsformer och ideologi ersätts av personfixering samt resonemang om etnicitet, svenskhet och kulturell tillhörighet – något som också blivit tydligt i den senaste debatten.
I min artikel ”Är Sverige på väg att åsiktsregistrera muslimer?” varnade jag för konsekvenserna av att behandla islam som ett enhetligt och oföränderligt hot. När alla viktiga distinktioner försvinner – mellan religion och politisk ideologi, mellan privat fromhet och islamistisk mobilisering, mellan reformister och totalitära rörelser – riskerar även gränserna för religions- och åsiktsfriheten att förskjutas.
Detta var huvudpoängen i min text. Men i stället för att diskutera denna demokratiska och analytiska fråga har delar av debatten alltmer kommit att handla om identitet, svenskhet och kulturell tillhörighet.
Min ståndpunkt har hela tiden varit enkel: ett öppet samhälle måste kunna skilja mellan muslimska individer, religiös tro och islamistiska maktprojekt. Utan denna distinktion blir det svårt att förstå hur islamism faktiskt fungerar organisatoriskt, socialt och politiskt.
Att försvara religionsfrihet innebär inte att religiösa miljöer ska vara immuna mot kritik. Tvärtom måste organisationer, normsystem och maktanspråk kunna granskas demokratiskt – oavsett religiös eller ideologisk bakgrund. Svensk lag och demokratiska principer ska alltid stå över religiösa normsystem.
Samtidigt blir demokratin farlig om hela grupper människor börjar betraktas som säkerhetsproblem enbart utifrån religiös identitet. När islam som religion och islamism som politisk ideologi behandlas som samma sak riskerar både analysen och rättsstaten att försvagas.
Det är därför frågan ytterst inte handlar om vem som är mest svensk eller vem som har tolkningsföreträde över svensk identitet. Den handlar om vilket samhälle vi vill försvara.
Ett demokratiskt samhälle måste kunna bekämpa islamism utan att samtidigt överge de liberala principer som skiljer demokratin från de totalitära ideologier man säger sig vilja motverka.
Debatten behöver därför mindre kollektiv misstänkliggörande och mer analytisk precision.
