Som någon kanske noterat har det talats mycket om vikten av föräldraansvar på senare tid. Regeringen har anklagats för att använda sig av dubbla måttstockar: ett mått för egna barn, ett annat för de andras ungar. Ett mått för det egna föräldraansvaret, ett annat mått för de andras föräldraansvar.

“Varför gäller andra spelregler för ministrar och ministrars anhöriga än för invandrade och deras barn?”, frågade Sofia Mirjamsdotter, opinionsredaktör på liberala Västerbottens-Kuriren när hon var först – bortsett från kommunisttidningen Proletären – med att peka ut Johan Forssell (M) som ministern vars son rört sig i högerextrema kretsar.

På Expressen Kultur skrev Joel Halldorf att det måste kännas “fruktansvärt” för Forssell men att han i princip får skylla sig själv med tanke på att “regeringen bedrivit en politik där anhöriga bestraffas och skambeläggs för sina närståendes brott och brister”.

Som den professor i kyrkohistoria han är kastade Halldorf in ett citat av Jesus i leken: “Döm inte, så blir ni inte dömda.”

På den rödgröna politiska planhalvan ansågs det vara helt nödvändigt – ett oavvisligt allmänintresse – att berätta vem ministern var. Även om det samtidigt innebar att sonen, ett barn som inte är en offentlig person, pekades ut, om än indirekt.

Ja, det verkar finnas skilda spelregler för ministrar och deras barn jämfört med invandrare och deras barn. För när har invandrarföräldrar ställts till svars i offentligheten för vad deras barn gjort? När har de tvingats löpa gatlopp i etablissemangsmedia? Att regeringen många gånger i allmänna ordalag pekat på föräldraansvarets betydelse är något helt annat.

Invändningar om att Forssell är minister och makthavare och därför måste kunna granskas – vilket är fullt rimligt som princip – betyder just att det inte handlar om lika regler och villkor för alla.

Däremot har det nu – av Mirjamsdotter och andra på vänsterkanten – fastlagts en princip som säger att ministrar är ansvariga för vad deras barn gör. Och förmodligen också för vad andra nära anhöriga har för sig.

Om nu samma regler ska gälla för alla, utan undantag, vilket är vad Mirjamsdotter och andra med henne ger sken av att förespråka, då borde de i konsekvensens namn inte ha något emot att alla med barn som rör sig i politiskt extrema eller kriminella kretsar hädanefter får finna sig i att deras eventuella misslyckande som föräldrar kan komma att ställas ut till allmänt beskådande. För, återigen, det kan väl inte gälla särskilda regler för ministrar och deras barn och andra regler för andra föräldrar och deras ungar?

Nu är detta förstås inte vad Mirjamsdotter, Halldorf och andra som är ute i samma ärende egentligen menar. I deras värld finns inte något sådant föräldraansvar – utom möjligen för politiska motståndare.

Läs även: Skogkär: När regeringen ska skadeskjutas är alla medel tillåtna

En kväll för snart ett år sedan sköts en 57-årig man till döds i sin villa i Skurup. Motivet till mordet var att en av mannens vuxna söner hamnat i konflikt med ett kriminellt gäng. Som hämnd för detta skulle pappan dödas, eventuellt även mamman och två bröder.

Dådet utfördes av en dödspatrull bestående av minderåriga barn som kallade sitt gäng “Iskalla grabbar” och som åtog sig morduppdrag mot betalning. De hade alltså själva inga kopplingar till offret.

Skytten, som med några salvor från en automatkarbin dödade pappan, en för honom helt okänd person, hade nyss fyllt 14 år.

I onsdags föll domarna i Ystads tingsrätt. En av pojkarna fälldes för mord, en för anstiftan till mord, en för förberedelse till mord medan en fjärde pojke friades. Eftersom alla tre dömda var under femton vid mordet straffas de inte.

Minderåriga mordpatruller – för inte så många år sedan hade detta framstått som en helt osannolik historia, en sjuk fantasi. I dag är det sådant som händer i Sverige.

Dessa barn har förblivit anonyma. Deras föräldrar har förblivit anonyma. Inga frågor har ställts på kultur- och ledarsidor om föräldraansvar, vilket med tanke på brottets natur kanske hade varit på sin plats. Att ta del av av polisens förundersökningsprotokoll är att se en avgrund öppna sig. Här finns stoff för många betraktelser över eget ansvar, andras ansvar, föräldrars ansvar – och inte minst politikers och olika opinionsbildares ansvar för vad Sverige blivit.

Mordpatrullens medlemmar är minderåriga, vilket Forssells son också är. Men de har begått grova brott, grövsta tänkbara brott, medan ministerns son inte dömts för något brott, och såvitt känt heller inte varit misstänkt för något brott. Så nej, samma spelregler gäller inte för alla, men det är inte ministern och hans son som ges den förmånligare behandlingen i offentligheten.

Knappast någon lär förvånas om de får höra att medlemmarna i det minderåriga mordkommandot i Skurup har namn som Youssef och Muhammed. Det visar också på konsekvenserna av den politik som Mirjamsdotter, Halldorf och många med dem förespråkat – och fortfarande förespråkar.

Den grova organiserade brottsligheten, de kriminella klanerna, de hänsynslösa gatugängen, är i stor utsträckning ett importerat problem. Det framgår av att de inblandade till stor del är personer som är utrikes födda eller har utrikesfödda föräldrar.

Det är detta Tidöpartierna försöker åtgärda med förslag om vandelskrav, genom att göra det enklare att vräka kriminella hyresgäster, genom krav på föräldrar till barn som hamnat snett att medverka i olika behandlingsinsatser.

Mirjamsdotter avfärdar denna politik på följande sätt:

“Det svamlas om svenska värderingar, om bristande vandel, om klaner och gängkriminalitet som skäl att försvåra möjligheten att stanna i Sverige, för dem som kommer hit”

Detta är vad drevet mot Forssell och regeringen egentligen handlar om. Om invandringspolitiken. Om att regeringen bestämt sig för att på område efter område göra något åt att Sverige blivit en fristad för kriminella utlänningar. Bestämt sig för att prioritera laglydiga medborgares säkerhet – oavsett härkomst. Det kan vänstern inte tolerera.

Läs även: Skogkär: Vandelskrav är en seger för det sunda förnuftet