Det är under ett sjukhusbesök i Doha i Qatar i april förra året som Hamasledaren Ismail Haniya tar emot beskedet att hans tre söner Hazem, Mohamed och Amir dödats i ett israeliskt luftangrepp i Gaza.

En medarbetare frågar Haniya om han vill att de ska avbryta besöket. “Nej, varför det? Må gud ha förbarmande med dem”, svarar Hamasledaren, till synes utan större sinnesrörelse.

För Haniya är sönernas liv ett pris värt att betala för Saken, det vill säga Hamas dröm om att genomföra en andra Förintelse. Det är svårt att hitta en tydligare illustration av hur dessa religiösa fanatiker, precis som många av dem säger, älskar döden mer än andra älskar livet. De menar det, ur djupet av sitt hjärta. Att dö för Allahs skull är vår främsta strävan, lyder Muslimska brödraskapets motto, och Hamas är brödraskapets gren i Gaza.

Med denna syn på syftet med sitt eget och sina barns liv är det inte förvånande att män som Haniya betraktar Gazas befolkning som förbrukningsvaror i kampen.

När Hamas och andra jihadistgrupper, åtföljda av civila Gazabor, den 7 oktober 2023 tränger in i Israel, mördar, torterar, våldtar och tar gisslan, är Haniya på strålande, humör. På ett lyxhotell i Doha tillsammans med sina närmaste medhjälpare följer Haniya i direktsändning från Al Jazeera hur de palestinska terroristerna invaderar södra Israel och sprider död och förödelse. Stämningen är uppsluppen. Vilken triumf! Som uppspelta skolpojkar står de framför TV-skärmen och pekar, innan de samlar ihop anletsdragen och går ner på knä för att tacka Allah för denna underbara seger över judarna.

Omkring 1 200 män kvinnor och barn i Israel mördas, drygt 380 ungdomar massakreras på musikfestivalen Nova. Över 250 israeler, från bebisar till gamlingar, kidnappas och förs in i Gaza och ner i Hamas tunnelnätverk. Det är den största pogromen sedan andra världskriget.

Haniya och andra i Hamas är väl medvetna om vilka följderna kommer att bli. De vet att Israels svar blir skoningslöst. De vet att gisslantagningen kommer att tvinga den israeliska armén att gå in i Gaza. De vet att följden blir ett bombregn över Gaza. De vet att detta innebär döden för tusentals civila Gazabor. De vet allt detta – och välkomnar det.

”Vi är de som behöver detta blod [från kvinnor, barn, de äldre], så att det väcker inom oss den revolutionära andan, så att det väcker inom oss beslutsamhet, så att det väcker inom oss utmaningens anda, och [driver oss] att gå framåt”, dundrar Haniya i ett tv-sänt tal i oktober 2023.

“Genom martyrernas blod och de skadades smärta skapar vi hopp, vi skapar framtiden, vi skapar oberoende och frihet för vårt folk och för vår nation”, säger Haniya under ett besök i Teheran några månader innan han själv möter döden, likviderad av en bomb på sitt hotellrum i Teheran.

En annan framträdande ledare i Hamas, Ghazi Hamad, försäkrar att den 7 oktober-pogromen kommer att återupprepas gång på gång på gång:

“Kommer vi att tvingas betala ett pris? Ja, och vi är redo att göra det. Vi kallas en nation av martyrer och vi är stolta att offra martyrer.”

Läs även: Skogkär: Låt de rika arabstaterna betala när Gaza ska återuppbyggas

Omvärlden förfäras över alla civila som mister livet. Hamas ser det på ett annat sätt. Människorna i Gaza är kanonmat som förväntas offra sig för Hamas och Hamas dröm om en värld utan judar.

“Våra kvinnors livmödrar kommer att föda fram många gånger fler [barn] än de [människor] som blivit martyrer. Visste du att antalet nyfödda barn i Gaza motsvarar antalet martyrer som dödats i detta krig? Minst 50 000 barn har fötts i Gaza under kriget”, säger Hamas talesman Sami Abu Zuhri stolt i en intervju.

Hamas vill att civilbefolkningen ska lida och dö. Gärna kvinnor. Helst barn. Det är detta Hamas strategi går ut på. Det är därför Hamas medlemmar hela tiden söker sig till de platser där internflyktingar samlas, det är därför Hamas ledare omger sig med sina familjer och andra civila när de lämnar sina tunnlar. Det är därför Hamas inte vill gå med på en vapenvila. Det kan vara första gången i världshistorien som en part som påstår sig vara utsatt för ett folkmord inte är intresserad av att få slut på våldet.

Det är därför Hamas byggt tunnlar åt sig själva, dit inga civila släpps in, istället för skyddsrum åt Gazas befolkning. Ingen har mer palestinskt blod på sina händer än Hamas. Och om ytterligare tiotusentals i Gaza dör, spelar det enligt Hamas sätt att se det ingen roll, eftersom det, om Gud vill, för varje martyr kommer att födas dussintals nya barn.

När Hamas ledare drar upp planerna för 7 oktober vet de också att gruppen kommer att få stöd av så kallade människorättsorganisationer, akademiker, studenter, kulturarbetare, journalister och vänsterpolitiker över hela Västvärlden i samma stund som Israel slår tillbaka. De vet att medierna, som ska föreställa den liberala demokratins väktare, precis som under tidigare krig mot Israel okritiskt kommer att sprida terroristernas propaganda vidare. Fast entusiasmen i och omfattningen av stödet hade kanske varken Hamas ledning eller deras finansiärer och herrar i Iran och Qatar riktigt räknat med. De underskattade hur djupt rotad antisemitismen är i Väst och hur snabbt den kunde få en nytändning med lite hjälp av den muslimska diasporan.

En effekt av pogromen den 7 oktober är att flera länder, bland dem Norge, Spanien och Irland, har erkänt staten Palestina.

Det är fantastiskt vilka resultat det kan ge att mörda judar.

Läs även: Skogkär: I Rapport är det bara civila som dör i Gaza