Med överväldigande majoritet, 263 röster mot 13, beslutade Ukrainas parlament på tisdagen att landets tidigare självständiga antikorruptionsmyndighet och särskilda åklagarkammare mot korruption ska underställas riksåklagaren – en tjänsteman som tillsätts av landets president.

Enligt presidenten, Volodymyr Zelenskyj, är syftet att få bort det han kallar ryskt inflytande.

“Antikorruptionsinfrastrukturen kommer att fungera, men utan ryskt inflytande. Det behöver rensas ut. Och det måste bli större rättvisa”, sade Zelenskyj.

Långtifrån alla i Ukraina litar på att detta blir resultatet. Beslutet har mötts av gatuprotester i Kiev och andra ukrainska städer. I ett uttalande säger den ukrainska civilsamhällesorganisationen Anti-corruption action center att omorganisationen innebär att korruptionsutredningarna i praktiken blir meningslösa. Anastasia Radina, som företräder Zelenskyjs regeringsparti och är ordförande i parlamentets antikorruptionskommitté, varnar för att lagändringen öppnar för politisk inblandning i utredningen av känsliga korruptionsmål.

Ukraina är kandidatland för medlemskap i den europeiska unionen, mottagare av omfattande ekonomiskt EU-stöd och i Bryssel är missnöjet påtagligt. Kommissionsordföranden Ursula von der Leyen kräver förklaringar.

”Respekt för rättsstatsprincipen och kampen mot korruption är grundpelare inom EU. Som ett kandidatland förväntas Ukraina att upprätthålla de principerna till fullo”, säger en talesperon för von der Leyen.

Att Ukraina sedan länge är ett land präglat och plågat av djupgående korruption är inte direkt någon hemlighet. Problemen går tillbaka till Sovjettiden. I Ukraina frodas det som kallas storskalig korruption; när rika och mäktiga på hög nivå – oligarker, politiker, höga tjänstemän och chefer för statliga företag – missbrukar sina positioner för att gynna sig själva på bekostnad av samhället i stort. Här finns även en utbredd småskalig korruption, som är ett naturligt inslag i det dagliga livet för många medborgare.

År 2021 summerade Europeiska revisionsrätten utfallet av över tjugo års stöd från EU för att minska korruptionen i Ukraina. Slutsatsen var att oligarker och särintressen fortsatte att underminera rättsstaten och hota landets utveckling. Året därpå kom Rysslands fullskaliga invasion och en omställning till krigsekonomi vilket inte direkt underlättade arbetet mot korruption.

Då, för fyra år sedan, låg Ukraina på plats 117 i antikorruptionsorganisationen Transparency Internationals index. 2024 hade Ukraina klättrat till plats 105 av 180 länder med 35 poäng av 100 möjliga. Det innebär dock att landet är ett av de mest korrupta i Europa – fortfarande.

Transparency International befarar att Ukrainas arbete mot korruption stannat av och bedrivs halvhjärtat. Beslutade reformer stannar till stor del på papperet. Att landets antikorruptionsmyndigheter nu fråntas sin självständighet tyder på att dessa farhågor är berättigade. Med tanke på det enorma ekonomiska bistånd som går från EU till Ukraina bör detta få varningsklockor att ringa. Genom den så kallade Ukrainafaciliteten ska Kiev exempelvis få upp till 50 miljarder euro i ekonomiskt stöd 2024–2027 för återhämtning, återuppbyggnad och modernisering.

Att stödja Ukraina militärt och på andra sätt under kriget är det enda rätta. När Ukraina i all hast godkändes som kandidatland var det ett beslut som till stor del handlade om att ingjuta hopp i Ukraina och dess befolkning i ett för landet minst sagt prekärt läge. Men så länge Ukraina inte tar krafttag mot korruptionen har landet inte i EU att göra. Nu är förstås ett medlemskap inte direkt dagsaktuellt, om man säger så.

Läs även: Skogkär: Dags att ge Ukraina fria händer mot Putin

Det finns krafter inom EU för vilka utvidgning blivit något av ett självändamål. Det har lett till att länder kunnat bli medlemmar trots att det varit minst sagt tveksamt om de verkligen uppfyllt de så kallade Köpenhamnskriterierna för medlemskap: Stabila institutioner som garanterar demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter.

Flera länder har släppts in i EU trots omfattande problem med korruption. Bulgarien och Rumänien, som blev medlemmar 2007, är typiska exempel. Nästan två decennier senare ger Transparency International dessa båda stater 43 respektive 46 poäng, strax över det globala medelvärdet.

Två år i rad har det regionala medelvärdet för Västeuropa och EU sjunkit och ligger nu på 64 poäng. Även EU:s två dominerande medlemmar, Tyskland och Frankrike, rör sig i fel riktning. Det gör också Sverige.

Enligt Transparency International visar i stort sett samtliga nuvarande kandidatländer till EU tecken på att antikorruptionsarbetet gått i stå. Och då befinner sig dessa länder inte i krig.

Det officiella syftet med EU:s utvidgning är att stödja fred och stabilitet i Europa, öka befolkningarnas välstånd och skapa möjligheter för företag. I dag rör sig EU snarare bort från dessa mål.

En allt större union med allt större skillnader mellan medlemsstaterna historiskt, kulturellt, socialt och ekonomiskt innebär inte ett starkare EU utan ett svagare. Och – som det ser ut – ett mer korrupt EU.

Läs även: Skogkär: Ukrainas sak är vår