När en FN-domstol nu uttalar sig om vilka skyldigheter nationella regeringar har att motverka klimatförändringar är det ännu ett exempel på en tilltagande juridifiering: hur makt förs över från demokratiskt valda församlingar till jurister utan folkligt mandat.
Den internationella domstolen i Haag, ICJ, har kommit med ett rådgivande utlåtande i fråga om vilka skyldigheter världens stater har för att motverka klimatförändringarna – och vilka juridiska konsekvenser det i så fall har.
Enligt domstolens ordförande, den japanske juristen Yuji Iwasawa, är en ren, hälsosam och hållbar miljö en mänsklig rättighet. Så bra då. På vem ansvaret faller att se till så att var och en av världens drygt 8 miljarder mänskliga invånare kan leva i en ren, hälsosam och hållbar miljö förblir dock oklart.
Det är mycket “kan” i domstolens yttrande. Länder som inte vidtar åtgärder för att skydda planeten från klimatförändringar kan bryta mot internationell rätt. Länder som är särskilt utsatta för klimatförändringar kan ha rätt till skadestånd.
Men för att någon form av ersättning eller kompensation ska bli aktuell krävs det enligt ICJ ett “tillräckligt direkt och kausalt samband” mellan det ena landets negativa påverkan på klimatet och konsekvenserna för det andra landet. Och för att avgöra det krävs – jurister. Så klart.
ICJ, som är FN:s juridiska organ, gör gällande att ovanstående slutsatser är att betrakta som internationell sedvanerätt, det vill säga oskrivna regler som är så allmänt accepterade att alla stater anses bundna – även om de inte skrivit under någon traktat eller konvention med denna innebörd.
Det kallas juridifiering och innebär att makt flyttas från politiker och andra beslutsfattare till domstolar och domstolsliknande aktörer. Motiven som anges för detta är i regel de allra bästa: att garantera och skydda människors rättigheter på olika områden. Men juridifieringen innebär också att makt flyttas från de politiker som är ansvariga inför väljarna till jurister som inte är ansvariga inför någon. Demokratin urholkas, töms på innehåll.
I Sverige antog riksdagen 2017 en klimatlag som slår fast att regeringens politik ska utgå från vissa angivna klimatmål. Det övergripande målet är att Sverige senast år 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, och därefter uppnå negativa utsläpp. Om politikerna inte uppfyller målen bryter de mot lagen. De riskerar dock inga straff. Men vem vet, efter ICJ:s utlåtande, var det skulle sluta om ett påstått brott mot lagen drevs i en nationell eller internationell domstol.
Vad skulle hända om en majoritet i Sveriges riksdag bestämde sig för att skrota både klimatlag och klimatmål? Skulle det spela någon roll, nu när alla stater enligt ICJ är förpliktade av internationell sedvanerätt att göra allt för att förhindra klimatförändringar? Skulle den i dessa sammanhang ofta åberopade önationen Tuvalu, som hotas av höjda havsnivåer, då kunna stämma Sverige och kräva skadestånd? Vem vet vad den samlade juridiska klokskapen skulle komma fram till.
Det är som gjort för det som kallas lawfare, politisk krigföring med juridiken som vapen.
Läs även: Skogkär: Allt är klimatförändringar
Juridifieringen begränsar demokratins räckvidd på en rad områden. Det kan vara på gott och på ont. I Strasbourg finns Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Domstolen tillämpar den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. En praktisk konsekvens av lagen är att utlänningar som begått grova brott inte kan utvisas från Sverige i de fall de riskerar att råka illa ut i hemlandet.
Sverige är även bundet av flyktingkonventionen som ligger till grund för utlänningslagen. Det innebär att ett land som skrivit under konventionen också frånsäger sig rätten att bestämma vilka som får uppehålla sig inom landets gränser. Konventionen och den lagstiftning den gett upphov till har blivit ett verktyg för massmigration.
Ett exempel på den nuvarande asylrättens konsekvenser är att samtliga omkring 20 miljoner kvinnor och flickor i talibanstyrets Afghanistan betraktas som förföljda på grund av sitt kön. Därmed har de i princip rätt till skydd i Sverige – förutsatt att de kan ta sig hit. Det finns ytterligare tiotals miljoner människor runt om i världen som av olika skäl har rätt till asyl i Sverige. Det är regler, som om de drivs till sin spets, leder till nationell självutplåning. Varje självständig nation borde avvisa detta.
Politikerna bakbinder sig själva och kan, ställda inför en kritisk väljaropinion, hänvisa till att de tyvärr är maktlösa – de måste följa lagen. Ansvarsutkrävande, att medborgarna ska kunna ställa politikerna till svars för beslut de fattat, anses vara demokratins grund. Men hur utkräva ansvar när politikerna överlåtit sitt ansvar på jurister?
Sveriges regeringsform inleds på följande sätt:
“All offentlig makt utgår från folket.”
En mer korrekt beskrivning är att den offentliga makt som ännu inte förts över på domstolar utgår från folket.
