Centerledaren Anna-Karin Hatts överraskande besked att hon lämnar politiken på grund av “hat och hot” har mötts av bestörtning och unisona beklaganden från höger till vänster. Åtminstone vid första påseende tycks alla vara överens om att det politiska samtalet blivit allt grövre och brutalare och att detta i förlängningen undergräver demokratin.

En av alla dem som beklagar utvecklingen är Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. ”Det är djupt oroande att hoten mot Anna-Karin Hatt har nått en nivå där hon inte längre känner sig trygg i sitt eget hem”, skriver Dadgostar på X.

Ett djärvt uttalande med tanke på att det inte finns något parti – i alla fall inte i riksdagen – som arbetar lika hårt för att smutsa ned och förgrova det politiska samtalet och avhumanisera sina politiska motståndare som Vänsterpartiet.

“Jag tror att det är vårt uppdrag att hålla en ton som är sammanhållande, inte polariserande”, sade Dadgostar under söndagens partiledardebatt, för att därefter sömlöst gå över till att anklaga utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) för att ha “spridit ord om att svenska judar är odjur” och Ebba Busch (KD) för att ha sagt att “Israel gör hela världen en tjänst” genom kriget i Gaza – underförstått genom att begå det Dadgostar i två års tid kallat “folkmord”.

Att på detta sätt medvetet förvränga innehållet i och innebörden av andra politikers uttalanden är inget annat än demagogi. Och Dadgostar gör detta ansikte mot ansikte med Busch, utan att låta sig generas. När Busch påpekar att vad hon sagt är att Israel gör världen en tjänst genom att “försöka oskadliggöra Hamas”, blev Dadgostars reaktion en axelryckning.

“När du säger att Israel gör hela världen en tjänst – och det är det som klipps ut, det vet du – då är du ju ute efter en viss polarisering”, svarade Dadgostar. Med andra ord: Busch bär ansvaret för att Dadgostar förvanskar vad KD-ledaren sagt.

Läs även: Skogkär: Med Dadgostar från Palestinaval till Palestinakval

Kriget i Gaza har fått många av Vänsterpartiets företrädare – på olika nivåer – att släppa de flesta spärrar. Inte minst på sociala medier.

Dadgostars företrädare, Jonas Sjöstedt, numera Europaparlamentariker, har på X kallat Busch för “en av folkmordets apologeter”.

Nyligen lade Linnea Bengtsson, ordförande för Vänsterpartiet i Kristianstad, ut en bild på Instagram med kroppar i vit liksvepning och budskapet att detta är en klädsel Ebba Busch (KD) föredrar för muslimska kvinnor framför heltäckande slöja.

“Det kommer att talas om Ulf Kristersson och hans likasinnade som en skamfläck i mänsklighetens historia”, kungjorde partiets riksdagsledamot Nadja Awad nyligen i ett inlägg på TikTok.

Detta är inte enstaka olycksfall i arbetet. Det är numera en naturlig del av vänsterpartiets politiska retorik. Det är i allt större utsträckning så vänsterpartister låter.

Vänsterpartiet har inte bara legat i framkant när det gäller att förgrova det politiska samtalet. Dadgostar och hennes partikamrater har också gjort mer än något annat parti för att ge näring åt den växande antisemitismen.

Efter ett framgångsrikt val till EU-parlamentet, som Dadgostar själv kallade ett “Palestinaval”, kom baksmällan. Den strukturella antisemitismen i Vänsterpartiet gifte ihop sig med den än mer uttalade strukturella antisemitismen i Palestinarörelsen. Det började som en skakning på nedre däck, när lokala partiföreträdare, i Malmö, i Landskrona och lite varstans, gjorde antisemitiska uttalanden. Och de fick i flera fall stöd av de lokala Vänsterpartiföreningarna. Det skulle visa sig att det “antirasistiska” partiet plötsligt behövde skicka sina medlemmar på kurs för att lära sig känna igen antisemitism.

Missnöjet med partiledningens försök att hålla rent i leden ledde till att sprickan vidgades ända upp till partistyrelsen när Lorena Delgado Varas uteslöts. En annan ledande företrädare på riksplanet, Daniel Riazat, tog Delgado Varas parti, vilket ledde till att båda två drevs ut ur den socialistiska lustgården.

Vänsterpartiet har länge varit kluvet mellan å ena sidan en önskan att bli en del av det politiska etablissemanget, helt enkelt en möjlig regeringspartner, och å andra sidan en önskan om att vara en del av en bred, utomparlamentarisk aktiviströrelse.

Den nuvarande partiledningen med Dadgostar såg länge ut att ha bestämt sig för att välja regeringsfähighet framför aktivism med siktet inställt på att för första gången i partiets historia kunna ta plats i en regering.

Men nu låter Vänsterpartiets företrädare allt mer som gatans parlament i form av den Palestinarörelse partiet gjort sig till språkrör för, en rörelsen vars livsluft är just hat, hot och lögner. En rörelse som med talkörer, rop, skrik och skrän försöker skrämma och tysta andra, som anklagar alla som inte står på dess sida för att ha blod på sina händer och vara delaktiga i folkmord. Dadgostars uppträdande i den senaste partiledardebatten, där hon ständigt och högljutt överröstade och avbröt övriga debattdeltagare, är en bekräftelse i det lilla på att partiets vägval inte längre är så självklart. Det är i längden svårt att inte bli som dem man umgås med.

Läs även: Skogkär: Vänsterpartiets program ekar fortfarande av Marx