Grekland vägrar behandla asylansökningr från båtmigranter. En domstol slår fast att alla i Gaza har rätt till asyl i Frankrike. ”Båtflyktingar” åker i skytteltrafik över Engelska kanalen. När ska politikerna inse att flyktingkonventionen gjort sitt? The Economist, en ledande internationell ekonomisk tidskrift, har i alla fall fattat det.
Skrota asylsystemet, det fungerar inte, bygg något bättre istället – uppmaningen kommer från den ansedda, marknadsliberala tidskriften The Economist, en publikation som knappast kan beskrivas som vare sig invandrarfientlig eller högerpopulistisk.
“Väljarna har gjort klart att de vill avgöra vem som ska släppas in – och det är inte alla som dyker upp och begär asyl”, konstaterar The Economist.
Grundproblemet, det lätt insedda, är att nuvarande regelverk är konstruerat för en annan tid och en annan värld – för att hantera flyktingsituationen i Europa efter andra världskriget.
Asylsystemet har numera blivit de ekonomiska migranternas bakdörr till rika länder. Ett första nödvändigt steg, menar The Economist, är därför att separera dem som har skyddsbehov från dem som bara söker sig ett bättre liv.
I vilken utsträckning detta låter sig göras är dock en helt annan fråga.
De ekonomiska migranterna har inte i asylprocessen att göra; tidningen förordar att flyktingar ska få skydd i närområdet, i ett grannland eller i samma region. Det kostar mycket mindre och därmed kan många fler få hjälp. Acceptansen bland befolkningen för att ta emot flyktingar är i regel betydligt större om dessa kommer från länder i närområdet med liknande kultur och värderingar. Det är dessutom betydligt mer sannolikt att den som flyr till ett grannland så småningom återvänder hem än att den som rest över halva världen gör det.
Låter det påfallande likt den politik Sverigedemokraterna förespråkat i årtionden? The Economist tycks ha haft ett “Jimmie-moment”. Det är hur som helst bara att välkomna denna tillnyktring.
Läs även: Skogkär: Inget polariserar som asylrätten
Det kommer ständigt nya exempel på hur asylkonventionen får absurda och orimliga konsekvenser.
Den högsta juridiska instansen i asylärenden i Frankrike, La Cour nationale du droit d’asile (CNDA), slog nyligen fast att en palestinsk kvinna från Gaza och hennes son har rätt till asyl som flyktingar enligt Genèvekonventionen från 1951. Domstolen motiverar detta med att Israels intensiva krigföring i Gaza gör att alla som bor där ska betraktas som individuellt förföljda i enlighet med konventionen. Det innebär att om de kan ta sig till Frankrike så har de också rätt till asyl där – alla drygt två miljoner människor om så skulle vara.
En av de mer bisarra företelserna i asylkonventionens spår är strömmen av migranter över Engelska kanalen, från Frankrike till England. Eller “båtflyktingar” som Dagens Nyheter föredrar att kalla dem.
De senaste fem åren har nästan 150 000 människor tagit sig in illegalt i Storbritannien den vägen. Bara ett par procent har kunnat skickas tillbaka. Hittills i år har över 20 000 personer gjort resan. Av de migranter som korsade kanalen åren 2014–2024 kom 70 procent från sex olika länder: Iran, Afghanistan, Irak, Albanien, Syrien och Eritrea. Om det bland dessa människor finns personer med asylskäl så innebär det att de lämnar ett säkert land, Frankrike, för att olagligen ta sig in i ett annat, Storbritannien.
I förra veckan kom Frankrike och Storbritannien överens om att en del av de migranter som tar sig över kanalen kan skickas tillbaka till Frankrike. Som motprestation ska Storbritannien ta emot migranter som bedöms ha legitima skäl att söka asyl i landet. På årsbasis skulle det kunna röra sig om upp till 2 600 individer. Att det ska leda till ett slut på den illegala migrationen över kanalen, eller ens en påtaglig minskning av problemet, är det nog få som tror.
Tecknen på att nuvarande system är på väg att bryta samman blir allt fler. Sedan förra veckan tar Grekland inte längre emot asylansökningar från migranter som kommer i båt över Medelhavet från Nordafrika. Stoppet gäller i tre månader.
“Vägen till Grekland är stängd”, förklarade landets premiärminister Kyriakos Mitsotakis. Han varnade för att alla som tar sig illegalt in i Grekland kommer att gripas och frihetsberövas.
Systemets försvarare, som olika människorättsgrupper, hävdar reflexmässigt att det grekiska parlamentets beslut är olagligt – och det stämmer säkert. Det är en del av detta märkliga spel att ansvariga politiker i de länder som skrivit under konventionen gör vad de kan för att inte behöva följa den – eftersom att följa den till punkt och pricka skulle få katastrofala konsekvenser för den egna nationen.
Det spelar ingen roll hur många asylreformer EU genomför, hur många nya migrationspakter som tröskas igenom Brysselbyråkratin. Så länge politiken vilar på FN:s flyktingkonvention kommer migrationstrycket att bestå. Människosmugglarna kommer att fortsätta att tjäna miljarder. Och det folkliga missnöjet kommer att växa. Det missnöje som uppstår när människor ser sina samhällen sakta balkaniseras; ser hur uråldriga, våldsamma konflikter från andra delar av världen flyttar in; ser sitt land, sin stad, sitt kvarter förvandlas till oigenkännlighet.
I förlängningen hotar våld. Betydligt mer och allvarligare än det våld mellan invandrade och infödda som redan blivit ett återkommande inslag i europeiska samhällen.
