I morgon tisdag kommer regeringens proposition En lag om public service och riktlinjer för verksamheten 2026–2033 att debatteras i riksdagens kammare.

Från den rödgröna oppositionen kommer det att höras en del invändningar. Dessa kommer att bestå av kritik om att regeringen sätter public service på svältkost. Att regeringen dessutom vill se en forskningsstudie som belyser huruvida SVT, SR och UR lever upp till lagens krav på opartiskhet, kommer att ifrågasättas och beskrivas som ett försök till politisk styrning.

Men allt detta är bara bakgrundsbrus. Invändningar som hur som helst inte kommer att vinna gehör hos riksdagens majoritet. Någon verklig kritisk debatt om hur public service lever upp till sitt uppdrag ska däremot ingen räkna med. Det som väntar de kommande åren är business as usual. För Tidöpartierna är detta en missad chans, en möjlighet de väljer att inte utnyttja.

Tidöpartierna hade kunnat göra något radikalt. De hade exempelvis kunnat göra SVT och SR till betaltjänster. De hade kunnat ge public service ett tydligare och smalare uppdrag. Uppumpade Mellofestivaler i halvdussinet avsnitt, så kallade realityserier med kändisar som “tävlar i ett brutalt maktspel” eller singlar som gifter sig med för dem helt okända personer, är sådant som med varm hand kan överlåtas på kommersiell tv. Men public service agerar som vore de kommersiella företag som lever på marknadens villkor. Höga tittarsiffror är ett sätt att berättiga den egna existensen och de egna miljardanslagen. Till och med partiledardebatterna är SVT på väg att förvandla till cirkusunderhållning.

Vissa justeringar i villkoren till trots kommer Sveriges Radio, Utbildningsradion och Sveriges Television, de tre bolag som tillsammans utgör public service, att såväl ekonomiskt som publicistiskt sitta i orubbat bo de kommande åtta åren.

Under de här åtta åren kommer dessa bolag att tillföras ytterligare omkring 84 miljarder kronor av skattemedel, plus ytterligare ett ännu så länge okänt antal hundra miljoner för att täcka ökade kostnader för marknätet. Det är i runda slängar tio gånger mer per år än det samlade statliga mediestödet som går till andra nyhetsförmedlare och som är tänkt att garantera mångfald på mediemarknaden. Miljardregnet har inte hindrat public servicebolagens chefer från att klaga högljutt över att de får för lite pengar och varna för att detta kommer att leda till kraftiga nedskärningar.

Under de här åtta åren kommer världen i stort som smått att fortsatt skildras genom public service-kolossens rödgröna prisma. Det är ingen slump att partierna till vänster alla vill grundlagsskydda public service. Lika lite är det en slump att väljare som placerar sig själva till höger politiskt och sympatiserar med Tidöpartierna har betydligt lägre förtroende för public service än väljare som röstar rödgrönt.

Opinionsmätningar visar att medan omkring hälften av väljarna röstar rödgrönt gäller detta tre fjärdedelar av landets journalister. Särskilt medarbetare vid public service har utmärkt sig för ett helt oproportionerligt stort stöd för Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Detta gör avtryck i utbudet, i allt från underhållning till nyhetsförmedling. Det är inte så ofta public service medvetet sprider rena lögner, som Greta Thunbergs tortyranklagelser. Det är istället nyheterna som aldrig rapporteras, vinklarna som aldrig väljs, frågorna som aldrig ställs, svaren som aldrig ifrågasätts, som avslöjar slagsidan.

Ibland skymtar redaktionernas underliggande ideologiskt färgade världsbild fram som en konsekvens av rent bisarra vinklingar. Som när det faktum att socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) bar en Davidsstjärna nyligen blev till en nyhet med vinkeln att det kunde ses som att hon tog ställning i konflikten mellan Israel och Palestina.

Läs även: Skogkär: Vänstern och public service håller varandra om ryggen

De gångna två årens bevakning av kriget i Gaza borde ha fått även en del av public service mest trofasta supportrar att börja fundera över vad som pågår.

SVT och SR har följt detta krig slaviskt. Timme för timme, emellanåt minut för minut. Utan att vara på plats. För denna intensiva dygnet runt-rapportering har public service helt och hållet förlitat sig på uppgifter inifrån det av terrorgruppen Hamas kontrollerade Gaza. Palestinska journalister har betraktats som trovärdiga neutrala observatörer, pålitliga uppgiftslämnare och medarbetare. Våra “ögon och öron på marken” som SR-chefen Cilla Benkö uttryckte det. Det visade sig inte helt oväntat att en av dessa journalister också samarbetat med Hamas.

Samtidigt som i stort sett allt ljus riktats mot Gaza har det pågått ett blodigt inbördeskrig i Sudan. Ett krig som av International Rescue Committé beskrivs som “den största och snabbast växande flyktingkrisen i världen, och den största humanitära krisen på många decennier i världen”. De döda räknas i tiotusental. Över 12 miljoner människor är internflyktingar och nästan 4 miljoner människor har flytt till grannländer. Denna katastrof har inte fått ens en bråkdel av den uppmärksamhet som ägnats kriget i Gaza.

Det är uppenbarligen skillnad på människor och människor, på offer och offer, trots att “alla människors lika värde” är en av de principer som förväntas styra public service verksamhet.

Majoriteten av landets nyhetskonsumnter är måttligt politiskt intresserade och inneslutna i den informationsbubbla public service och övrig etablissemangsmedia gemensamt skapar. De flesta människor har trots allt andra intressen i livet än att faktakolla inslagen i Ekot, Rapport och Aktuellt. Public service världsbild blir därför deras världsbild.

Public service kallas även radio och tv i allmänhetens tjänst. Men vem avgör vad som bäst tjänar allmänheten? Svaret är redaktioner med en egen politisk agenda. Utbudet blir därefter.

Läs även: Skogkär: Det är till vänster SVT och SR söker sina sanningar