Det vilar en förbannelse över Centerpartiet. Annie Lööfs förbannelse. Den blev efterträdaren Muharrem Demiroks fall och det är inte omöjligt att den även kan förklara varför Demiroks efterträdare, Anna-Karin Hatt, i sin tur hoppade av uppdraget efter mindre än ett halvår.
Om drygt tre veckor samlas Centern till partistämma i Karlstad och på onsdagen presenterades partistyrelsens förslag till ny politik på fyra områden: skolan, tillväxten, klimatet och beredskapen.
Stämman ska slå fast vad Centerpartiet vill göra. Men det besked alla väntar på är med vem Centerpartiet vill göra det. Med andra ord: hur ställer sig Centern i regeringsfrågan?
Inte för att det är särskilt svårt att gissa. Annie Lööf slog fast det som förblivit Centerns överordnade princip: att inte på några villkors vis bidra till att ge Sverigedemokraterna politiskt inflytande.
Det har inte hindrat SD från att få det inflytande Centern vill förneka partiet. Istället är det Centern som den här mandatperioden gått miste om alla möjligheter till politiskt inflytande för egen del. Lööfs princip blev en förbannelse. Centerpartiet tycks vara oförmöget att bryta förtrollningen.
När Muharrem Demirok lät förstå att Magdalena Andersson (S) var Centerns statsministerkandidat blev det hans fall. Det var ett ställningstagande som inte var förankrat i partiet, hette det. Men Demiroks misstag var inte vad han sade utan att han sade det högt.
Hatt förklarade under sitt knappa halvår som ordförande gång på gång att absolut ingenting hänt när det gäller Centerns syn på Sverigedemokraterna.
Intervjuad i DN en månad före sin avgång upprepade Hatt Lööflinjen:
“Vi kommer inte att sitta i en regering där Sverigedemokraterna ingår. Vi kommer inte att medverka till att en regering där Sverigedemokraterna ingår kommer på plats. Vi kommer inte heller att sitta i en regering som är beroende av dem.”
I sitt hösttal, bara ett par veckor före avgångsbeskedet, lät Hatt understundom som en socialdemokratisk nätkrigare. Hon anklagade regeringen för ”svagt politiskt ledarskap”, för att vara styrd av Sverigedemokraterna och för att bedriva en helt misslyckad klimatpolitik.
När det gäller klimatet, energipolitiken och migrationspolitiken ligger Centern i många fall nära de tre röda riksdagspartierna – i alla fall vid ett ytligt påseende. Men när det gäller den ekonomiska politiken står Centern snarare till höger om Tidöpartierna. Centern må vara ense med det röda blocket om att regeringens jobbpolitik är misslyckad. Men Centern har rakt motsatta idéer om hur fler människor ska komma i arbete – med hjälp av sänkta skatter och arbetsgivaravgifter.
Centern låtsas fortsatt att partiets dörrar står öppna för både Ulf Kristersson (M) och Magdalena Andersson (S). Väljarna utlovas ett tydligt besked i regeringsfrågan i god tid före valet. Men eftersom Lööflinjen ligger fast återstår i praktiken bara en partiledarkandidat för Centerns vidkommande: Magdalena Andersson.
Läs även: Skogkär: Annie Lööf blev SD:s bästa valarbetare
Vad Centern är för slags parti är i dag svårt att avgöra, som när partistyrelsen nu föreslår att föräldrar ska tvingas dela föräldraledigheten lika. Men Anna-Karin Hatt framstår som en i grunden borgerlig politiker. Vad som realistiskt väntar Centern vid ett maktskifte är ett samarbete i någon form med S, V och MP. Eller fortsatt ökenvandring. Det perspektivet kan aldrig ha framstått som särskilt lockande för Hatt.
På pressträffen där hon meddelade sin avgång hänvisade Hatt till “hat och hot” och förklarade att hon påverkats “mycket djupare” än vad hon kunnat föreställa sig. Att hela tiden känna att man behöver se sig om över axeln och inte känna sig helt trygg, inte ens i sitt hem, är inte ett pris jag är beredd att betala, förklarade hon.
Samtidigt har hon förblivit påtagligt vag om hur detta “hat och hot” yttrat sig rent konkret.
Kanske var “hat och hot” åtminstone delvis en bortförklaring. Kanske var den främsta anledningen i stället en insikt som tog konkret form under partiledardebatten förra söndagen, där Hatt stod inklämd mellan Vänsterpartiets närmast konstant tjafsande Nooshi Dadgostar och det allt rödare Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén. Hatt såg allt annat än bekväm ut i sällskapet.
Kanske var det i den stunden Hatt insåg att det inte var värt det. Det var då det brast för henne; när hon förstod att vad som väntade var en valrörelse och ovanpå den en fyraårig mandatperiod i detta svåruthärdliga sällskap – eller utan något politiskt inflytande alls. Det var priset hon verkligen inte var beredd att betala. Och allt på grund av Annie Lööfs förbannelse.
Läs även: Skogkär: Hatt larmar och gör sig till
