I podden Krimreportrarna diskuterar Sydsvenskans reportrar falska våldtäktsanmälningar. Detta inspirerar en av dem, Peter Herkel, till följande brandtal:

”Verkligen, det hör man ju regelbundet. Och det är ju män som hävdar detta. Och man hade ju önskat att dom männen som påstår det här, att dom själva hade fått genomgå en process där man blivit utsatt för sexuellt övergrepp och sedan hela rättsprocessen som efterföljer. Jag tror få personer som varit med om det här på något sätt skulle tycka att det var värt det eventuella skadeståndet som man kan få i efterhand. […] Och vi träffar ju regelbundet kvinnor som utsätts och gått igenom den här processen. Och många uttrycker ju att det är inte värt det. Så det misstroendet man möter och att man behöver riva upp det här och dom här såren, gång på gång igen. Så att, ja, vi ser ju den här, vad ska man säga, diskursen som handlar om att kvinnor falskanmäler. Men, som sagt, det finns ju studier på det här. Och du hade väl tittat på hur vanligt det är, Sandra?

Sandra Stendahl svarar då artigt att utländska undersökningar faktiskt brukar visa på att mellan 2 och 5 procent av anmälningarna är avsiktligt falska. (Siffran är rimlig, men antagligen för låg för dagens Sverige). Det var nog inte det svar Herkel förväntat sig.

Det är intressant att Herkel argumenterar mot förekomsten av falska anmälningar med hänvisning till den känslomässiga press våldtagna kvinnor som går igenom rättsprocessen upplever. Och nog finns det en sådan press. Men den pressen kommer ifrån att de tvingas återuppleva traumatiska minnen, vilket man ju inte behöver göra om man inte blivit våldtagen. Herkel utgår ifrån att kvinnan har blivit våldtagen, trots att diskussionen handlar om falska anmälningar.

Peter Herkel är knappast ensam om att göra sådana känslomässiga antaganden. Det är därför Sverige hamnat i den situation vi befinner oss i när det gäller rättssäkerheten i sexualbrottsmål. Det finns en underförstådd tro att kvinnor aldrig skulle göra något så hemskt som att falskanmäla, att ingen normal kvinna skulle ens tänka tanken!

Och nog ligger det något i detta. Men alla kvinnor är å andra sidan inte normala. Män har inte monopol på att (ibland) vara unga, dumma, tokiga, drogberoende, drogpåverkade, desperata, giriga och mer eller mindre rättfärdigt hämndlystna. Ett litet antal kvinnor är dessutom helt enkelt onda – även kvinnor kan vara sociopater och narcissister. För att öka förståelsen varför kvinnor falskanmäler tänker jag här diskutera vilka motiv det kan handla om.

Enligt Brå 2025:3 har anmälaren i mellan hälften och en tredjedel av alla våldtäktsfall ett missbruk, någon form av diagnos som Aspergers syndrom eller adhd, eller psykisk ohälsa som psykos, ångest, depression eller självskadebeteende. Detta är minimisiffror, då sådant inte alltid framkommer.

Men även normala kvinnor kan hamna i onormala situationer som kan ge upphov till desperata motiv. Låt oss börja med alibi-funktionen. Något man ångrar eller riskerar att straffas för kan förvandlas till en våldtäkt, och därmed blir man själv ett moraliskt oförvitligt offer.

Ett exempel från 2025 rör en ung kvinna som varit otrogen på en krogtoalett. Hennes pojkvän upptäckte detta, misshandlade otrohetspartnern, och flydde. Kvinnan anklagade sedan sin partnern för våldtäkt för att skydda pojkvännen från konsekvenserna av misshandeln. Det hela avslöjades när polisen gick igenom hennes SMS till pojkvännen efter händelsen.

Ett annat exempel från samma år utspelade sig – eller snarare utspelade sig inte – i kulvertarna under Malmö sjukhus. En gift barnmorska påstod sig ha blivit våldtagen av en okänd man. Motivet var att dölja en dejt kvinnan haft. Anmälan ledde till stor kalabalik på sjukhuset och en halv miljon i säkerhetskostnader.

Ibland kan det handla om något så enkelt som pinsamhet. I Brå 2019:9 nämns ett fall där en mamma anmäler att hennes dotter blivit våldtagen av fyra utländska män. Dottern erkände några dagar senare för sin mamma att hon egentligen haft frivilligt sex med en kille på en fest men skämdes över det.

När det gäller rent ekonomiska motiv så förekommer de också, även om det i min mening är mindre vanligt än de andra motiven diskuterade här. Åtminstone i dess mest renodlade form – det kan säkert påverka anmälningsbenägenheten.

Idag är standardskadeståndsbeloppet 200 000 kronor, och kan bli betydligt högre om det gäller grov våldtäkt eller flera stycken. Risken att åka dit för falskanmälan är liten då det är känsligt att anklaga någon för att ljuga om en våldtäkt, och även om man skulle göra det är straffet lågt. Några tusen i dagsböter är vanligast. Av de 30 som fällts för att ha kommit med falska våldtäktsanklagelser mellan 2020 och 2025 hamnade endast två i fängelse. Det finns exempel på hur vissa kvinnor anmält ett stort antal män utan att stöta på några konsekvenser.

Sedan har vi hat- och hämndmotivet. Detta är i min mening något som är inblandat i de flesta falska anmälningar, åtminstone i bred mening. Det är ju sällan man anmäler någon man har höga tankar om. Det här fallet från Brå 2019:9 kan tänkas vara ett sådant:

“I ett ärende uppgav en kvinna att hon blivit våldtagen av en för henne obekant man som erbjudit henne skjuts hem efter en kväll på krogen. När polisen förhör honom erkänner han att de haft sex, men hävdar att det skett med samtycke. Polisen tömmer hans mobil och finner att parterna skrivit till varandra under en längre period, samt att målsäganden dagen efter den anmälda händelsen skrivit och tackat för i går.”

I vissa fall kan hämndanmälningar anses moraliskt rättfärdigade, åtminstone av anmälaren. Det kan handla om att en före detta har betett sig illa, eller anses ha betett sig illa. Vårdnadstvister kan vara ett annat exempel – sådana blir ofta mycket smutsiga.

Men det kan också vara relativt småttiga saker: Ett berömt fall handlar om en ung kille och en tjej som i samband med en fest haft frivilligt sex på en toalett. Killen smygfilmade detta med sin mobil. När tjejen upptäckte det så tvingade hon honom att radera filmen. Sedan anmälde hon honom för våldtäkt. Han fälldes i både tingsrätt och hovrätt, innan hans mamma med hjälp av ett privat företag lyckades återställa filmen.

Något som gör våldtäktsanklagelser extra effektiva som hämndmetod är att de inte behöver gå hela vägen till fällande dom för att orsaka stort lidande. Det finns två huvudsakliga skäl: stigma och häktningstider.

Stigmat anklagade män möter har ett tragikomiskt exempel i ett fall i Stockholm för ett antal år sedan. Mannen fick veta att han var anmäld och reagerade med att fly till Australien. Bokstavligen till andra sidan jorden. Nästan tio år senare lyckades polisen spåra upp honom, bland annat med en dödsbäddsbekännelse, och han släpades tillbaka till Sverige. Väl där erkände slutligen anmälaren att hon ljugit.

När det gäller häktningstider så är dessa väldigt långa i Sverige. Det händer att anklagade män sitter flera månader i häkte. En anonym person på Mannaminnes Facebooksida skriver:

Under nästan tre månader satt jag isolerad i en liten häktescell utan kontakt med omvärlden. Jul och nyår passerade och jag fick inte träffa familj eller vänner. Efter sista rättegångsdagen den 14 januari släpptes jag fri, och idag kom dom beslutet från Tingsrätten att jag friats från anklagelserna.

Även i de fall en misstänkt person inte sitter häktad kan utredningen dra ut i flera månader, och han tvingas då leva med detta hängande över sig. En av de intervjuade poliserna i Brå 2025:3 säger:

”En av de jobbiga sakerna här tycker jag också är att vi låser in väldigt många människor på rätt svaga grunder. Det man ska ha med sig är att det är många som fastnar i rättssystemet och som sen frias i de här ärendena. Jag tror vi häktar väldigt många som sen släpps. Alltså mer än man gör i andra brottstyper. Vi anhåller och häktar mycket, men vi släpper sen mycket. Och det påverkar ju dem väldigt mycket negativt.”

I ett fall jag kommer ihåg anmäldes en man på sin bröllopsdag. Han släpptes ganska snart, men dagen var förstörd och både hans egna och brudens släktingar får veta vad som hänt. Ett annat av samma kvinnas offer kommenterar:

”Helst hade man ju velat ha på papper att man är oskyldig. Nu när de bara lagt ner förundersökningen så hänger frågan liksom fortfarande i luften. Ingen rök utan eld, du vet. Och det är väl det som känns jobbigast egentligen, att jag inte kan bevisa att jag inte har våldtagit. Lika lite som hon kan bevisa att jag våldtagit henne. Det var ju bara vi där liksom.”

Det finns alltså många goda – eller åtminstone förståeliga – skäl för kvinnor att falskanmäla män för våldtäkt. Riskerna är små, och de känslomässiga, ekonomiska och sociala vinsterna kan vara stora. Det konstiga är alltså inte varför det förekommer, utan varför det inte är vanligare.