Inbyggt i demokratin finns ett dilemma – ska våra politiker leda eller följa? Demokrati är folkstyre, så på ett sätt är det lämpligt att politiker försöker spegla folkviljan. Men taget till sin spets blir det patetiskt. Detta är populism i ordets ursprungliga bemärkelse – när våra ledare slutar leda och istället för sin egen vinnings skull ger folket vad de tror att dessa vill ha. Här balanserar demokratiska politiker på knivseggen – den som inte bryr sig om folkviljan blir en tyrann, men den som endast bryr sig om folkviljan blir ett kräk.

I dagens Sverige exemplifieras denna konflikt av problemkomplexet kring samtyckeslagen, de rättsosäkra våldtäktsdomarna och nätverket Mannaminne. Oskyldiga döms som våldtäktsmän. Det innebär ett livslångt stigma och social utfrysning. (Plus tre år i fängelse och 200 000 kronor i skadestånd).

På ytan är detta ett både lättfattligt och lättlöst problem. Det har dokumenterats av Jenny Strindlöv i Expressen, Louise Lennartson i Filter samt Ola Sandstig och Frida Grönholm i Kaliber. Att fixa det vore inte svårt. Steg ett vore att ta domstolarna i örat och påminna dem om att samma beviskrav ska gälla i sexualbrottsmål som i andra mål. Steg två vore att se till att sunt förnuft ska gälla i vad som klassas som våldtäkt, så att ett förlupet finger inte hamnar i samma kategori som en anal överfallsvåldtäkt på en fjortonåring med HIV-smitta som följd.

MEN – ingen vill stå upp för dömda våldtäktsmän. Inte ens om det handlar om ”våldtäktsmän” med citattecken. Våra politiker är för fega. De väljer att följa opinionen, snarare än att försöka ändra på den.

Just därför är det glädjande att se att det finns undantag. Som Charlie Weimers, Sverigedemokratisk europaparlamentariker. I en replik i Aftonbladet motsätter han sig expansionen av vår svenska samtyckeslag till hela Europa. Han skriver:

”…som pappa till fyra döttrar och en son delar jag din skräck för att någon av mina döttrar ska utsättas för en våldtäkt. Men jag vägrar acceptera att min son riskerar att dömas oskyldigt och stämplas som sexualbrottsling för resten av livet”.

Samtidigt är politikernas tvekan förståelig. De har val att vinna. Och det finns andra strider som också måste vinnas. Hela samhället kraftsamlar nu, politiskt, juridiskt och kulturellt, för att ta upp kampen med gängen och klanerna. Det är inte modemässigt att ha modet att ställa sig upp och tala om rättssäkerhet. Kanske måste man offra några hundra män för att rädda tusentals på något annat sätt?

Nej. Det finns goda skäl att tro att kampen för rättssäkerheten i sexualbrottsmål kan vara ett sätt att vinna röster för högern. (Och därmed också ett sätt för vänstern att undvika att förlora röster).

Det främsta skälet till detta är att vi rättssäkerhetsförsvarare har rätt. Vårt land befinner sig i sin största rättsskandal sedan häxbränningarna på 1600-talet. Vi bör lita på att vanligt folk kan förstå det. Visst finns ett berättigat hat mot våldtäktsmän (notera avsaknaden av citattecken), men om folk verkligen var så dumma att de långsiktigt skulle låta detta hat förblinda dem kan vi lika gärna göra slut på demokratin på en gång.

Tiden är också på rättssäkerhetens sida. Den nuvarande situationen är inte hållbar. Antalet oskyldigt dömda ökar ständigt, deras anhöriga går med i Mannaminne, och med det ökar uppmärksamheten och den allmänna förståelsen. Än så länge kan de som motsätter sig åtgärder vifta bort kritiken, men inte länge till. Snart kommer de självmant att ändra sig, eller tvingas försvara det oförsvarbara – att oskyldiga döms för våldtäkt.

Detta är också en chans för högern att på allvar ta upp kampen med det radikalfeministiska projektet. Radikalfeminismens fingeravtryck finns överallt på samtyckeslagen. Nu kan den avslöjas – dess ovetenskaplighet, dess intolerans, dess skenhelighet och dess manshat. Kampen för rättssäkerhet kan bli den murbräcka politiker behöver för att på allvar ändrar svenskarnas världsbild, snarare än att bara anpassa sig efter den.

Jag betvivlar inte att situationen kommer att åtgärdas. Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta, hur många liv som kommer att krossas, och vilken skada vår rättsstat kommer att lida.

SE ÄVEN: Sjolander: Busting rapists out of prison – Why it is so hard to write about wrongful convictions

I slutändan måste alla politiker ställa sig frågan varför de överhuvudtaget är politiker. Är det för ens egen skull? I så fall är det ofta klokt, eller snarare slugt, att följa med strömmen. Men om man blivit politiker för att faktiskt göra gott för sitt land, då gäller det i åtminstone detta fall att simma mot strömmen.

I vilket fall kommer strömmen förr eller senare att vända.