Okunnighet är inte bra, men att man kan överleva trots den tyder på att vi har ett välfungerande samhälle. Frågan är bara hur länge detta kommer att hålla, skriver Jakob Sjölander.
I avsnitt 7 av första säsongen av den danska dramaserien Borgen äter den ambitiösa unga nyhetsreportern middag med sin mer jordnära pojkvän, en personlig tränare. Hon upptäcker att han inte vet vem justitieministern är, vilket förargar henne. Han svarar att hon inte vet något om anaerob metabolism eller aminosyror, och ifrågasätter varför hennes värld är viktigare än hans. Hon blir ännu argare, och avslöjar det förakt hon känner för honom och hans politiska okunnighet. Han reser sig och går – för alltid.
Scenen belyser något som många människor intresserade av politik känner – en stark känsla av att det vi sysslar med är viktigt. Viktigare än vad andra människor gör. Ibland förvandlas denna viktighetskänsla till narcissistisk ilska mot de som inte bryr sig, och de får skulden för vad som råkar plåga landet.
Tränar-pojkvännen är inte den enda som inte vet vem justitieministern är. Faktiskt så gjorde jag en informell undersökning genom att fråga hundra människor ute på gatan om de visste vem Sveriges justitieminister var. Bara 40 procent svarade ”Gunnar Strömmer”.
Politik är viktigt, ingen tvekan om det. Men det är inte det enda som är viktigt. Och även om det vore bra om väljarna kunde mer om politik, så kan sådan kunskap bara komma till ett pris. Kunskap är inte gratis. Varje minut som läggs på politik är en minut som inte läggs på anaerob metabolism, aminosyror, fransk litteratur, arbete, jiujitsu, rörmokeri eller allmänt livsnjuteri med vänner och familj.
Därför är politisk okunnighet ett bra tecken. Men det är viktigt att göra skillnad på att något är bra, och att något är ett bra tecken. Okunnighet är sällan bra, men det faktum att människor kan överleva utan att veta mycket om politik visar att det politiska systemet fungerar väl. Det är bra att samhället är så lugnt att det inte spelar någon roll för de flesta vem justitieministern är. Istället kan de leva sina liv.
Detta, att människor får leva sina liv, är poängen med ett fritt samhälle. Motsatsen är det totalitära samhället, som Mussolini förklarade som ”Allt inom staten, inget utanför staten, inget mot staten”. Med andra ord, ett land där politik är allt, där den offentliga sfären (staten) har växt för stor och slukat den privata sfären (samhället). Friheten börjar där politiken slutar.
Men samtidigt kommer ett land inte att fungera bra om ingen bryr sig tillräckligt om det för att intressera sig. Utbredd okunnighet kan vara ett tecken på att politiken fungerar väl – men vi kan inte förvänta oss att detta ska vara hållbart. Lyckligtvis leder problem till att folk börjar intressera sig igen.
Denna effekt förklarar varför demokratier alltid verkar vackla på avgrundens kant, men sällan faller över den. När saker är bra slutar människor att vara uppmärksamma och det blir dåligt. När det blir dåligt blir folk uppmärksamma, och saker blir bättre. Detta är ett exempel på ”negativ återkoppling” – förändring orsakar något som förhindrar ytterligare förändring, vilket upprätthåller stabiliteten.
Frihet är målet för politiken. Eller borde vara det. Det är vad som tillåter människor att följa sina egna mål och drömmar i tjänst åt sig själva och varandra. Målet för politiken är att minimera sig själv. Politisk okunnighet tyder på att målet uppnås – förhoppningsvis på en hållbar nivå.
